Läste idag en insändare om just detta med barnuppfostran. Hur slappa vissa föräldrar är när det gäller tillsägelser. Man kan absolut inte dra alla över en kam för det finns trots allt barn som är överjävliga, men man kanske ska prova andra sätt då.
Men det jag läste idag fick mig att komma ihåg en situation jag hamnade i förra veckan.
Vi var iväg och där finns en som är i samma ålder som loppan. Ett barn med fantastiskt mycket vilja.
Min dotter är absolut inte en ängel. Men i stundernas hetta gäller det för mig att komma ihåg att det finns de barn som är värre än mitt.
I varje fall, jag satt själv med dem i några minuter. Loppan fick inte leka med den andras leksaker så hon hittade kritor och papper som hon började rita med. Vilket inte gillades av den andra som började skrika och försöka ta det ifrån henne.
Just den dagen var jag extremt pedagogisk och utrustad med en ängels tålamod.
Jag förklarade lugnt och sansat att nu ville hon rita och eftersom hon inte fick leka med de andra leksakerna så var detta vad som fanns kvar att göra. Barnet var givetvis välkommet att rita ihop med loppan om den ville.
Men skriket fortsatte och jag sa till vänligt och bestämt att sluta skrika åt mig.
Tog nån minut sen var mamman tillbaka. Efter ytterligare några minuter utspelar sig samma scenarier. Eftersom det är jag som sitter där med barnen så är det jag som säger ifrån synnerhet då det skriker åt mig.
Ett tu tre, utan att jag var beredd fick jag mig ett slag i ansiktet. Jag kan säga att jag bet mig i läppen i den stunden. Satte ner livan på golvet som förövrigt satt i knäet på mig. Fick tag i barnet och lyfter bort det samtidigt som jag lugnt och bestämt tvingar kvar den i soffan vart jag satt det och förklarar att nu räcker det. Du skriker inte åt mig och absolut inte slår mig! Jag kokade inombords men var kolugn, ett mirakel må jag säga.
Under tiden skriker naturligtvis barnet fortfarande åt mig och orden som "jag vill skrika" mfl haglar ur. Tog några minuter innan det lugnade sig.
Nu tog, hoppas jag, mamman det på rätt sätt. Har inte hört ngt annat.
Hade Julia gjort likadant mot en annan hade jag blivit glad om denna person sagt till henne. Skillnaden är att det hade betit på henne till skillnad från denna situation vi blev satta i. För barnet fortsatte i samma anda men utan slag, Tack och lov!
Om jag någonsin blir satt i samma situation igen, kommer jag utan tvekan säga till igen. Det handlar om respekt. Och jag hoppas att om föräldrar till barnet inte accepterar det så säg det då till mig. Och säg då gärna själv ifrån.
Jag vet att barnen bara är 3 år i detta fall. Ja inte ens det om jag ser till loppan. Men om jag tillåter sådant beteende nu, hur ska jag få stopp på det när åldern är högre och då kanske slår mig medvetslös nästa gång?
Jag är kanske inte världens bästa mamma. Men jag försöker så gott jag kan. Jag överlevde någon smäll i baken som liten (tyvärr även ondare hantering med...) och sist jag kollade så är våra barn inga porslinsdockor som inte tål att man ex.vis tar tag i armen när de inte lyssnar på vad som sägs.
Punkt. Ville bara få ur mig det.
Hoppas ni inte hatar mig för min åsikt 😉 😙
