Jag längtar
Jag har i dagarna finslipat på mitt cv och personliga brev. Vill bara få det genomläst av opartiska ögon sen skickas det in.
Jag ser mig redan i tjänsten och i min tankeverksamhet och i min magkänsla så har jag redan tjänsten.
Jag vet att det går och jag gör en repris från skolan. Jag sa att jag skulle få en plats på utbildningen och jag fick den. Sen att jag hade högre förväntningar på utbildningen än vad det var, det är en annan 5a.
Jag gör om detta igen. Jag arbetar redan där och jag är en av de nya som kommer få utbildning i 1 år för att med högsta betyg få arbeta ute på fältet. Jag ser mig redan i rollen och jag stortrivs med mitt nya arbete. Jag vet det. Och jag längtar redan till att få träffa gruppen för första gången!
Igår var det bouppteckning och tyvärr var advokaten ett riktigt stolpskott. Hon hade fel i mycket. Väldigt mycket.
Allt började så bra med att hon sa att hon var opartisk och om någon ville överklaga så fick de ordna andra advokater. För att 2 meningar senare påpeka att hon tycker det är orättvist testamentet och att de borde skaffa sig advokater. Ja alltså inte mamma utan denna fantastiska Toni, han som pekade ut vad han skulle ärva när Laszlo var helt kry.
Det går att acceptera om hon bara nämna detta en gång, men hon var som en papegoja och upprepade detta 10 gånger.
Jag blev tillslut irriterad och sa att det fanns anledning till att detta var Laszlos önskemål och vilja och om hon ville så kunde jag gärna uppdatera henne om vad som låg i grund för detta testamente, men jag slapp det gärna om hon var opartisk.
Idiot. Bokstavligen.
Som mamma sa, hon visste inte mycket när vi kom dit och hon gick lika ovetande därifrån som när hon kom.
Nu väntar en dryg 6 månaders väntan innan vi vet om de godkänner bouppteckningen och testamentet. 6 jädrans månader.
Jag hoppas att de båda (sönerna) tänker längre än näsan räcker. Båda två lever på bidrag. Och bidragen kommer att dras in för dem. Så snälla bara acceptera och skriv på!
Jag själv har fortfarande svårt att förstå att Laszlo är borta. Det känns fortfarande overkligt. Och jag saknar han fortfarande.
Men idag lyser solen. Det är fredag. Och jag har stora planer. Idag hoppas jag att jag får komma ut och greja lite i pallkragarna. Olivia har lärt sig hur hon enkelt kan komma upp i soffan och Julia är "göra allt tvärtom" idag.
Precis som en fredag ska vara!
