jagochbabydino.blogg.se

Efter att i natt ha gråtit mig genom halva natten pga en otrolig smärta i båda öronen, begav jag mig till akuten.

Läkaren var imponerad över att jag stått ut så länge med smärtan då det visade sig att jag inte bara har bihålsinflammation utan då även kraftig dubbelsidig öroninflammation. Hepp!
Halsen såg fin ut så det var ju skönt att ngt var OK med mig.

10 dagars antibiotikakur, 10 dagar med droppar i öronen som tar död på bakterier och kortisonspray som skall tas så länge som jag behöver.
På detta då mina trevliga immunnedsättande tabletter.
OCH Ipren och alvedon vid behov - typ dagarna genom för att överleva dagarna....

Allvar jag grät.
Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så ont i mina öron. När jag körde dit till akuten så sprack den ena trumhinnan på mig i bilen och det var en riktig riktig befrielse vill jag lova. Den andra trumhinnan är på G att spricka, läcker lite hela tiden men har inte riktigt spräckts. Jag längtar tills den gör det! För även om det gör ont fortfarande, så är det verkligen en walk in the park mot hur det känns innan.

Jag lovar dyrt och heligt att en förlossning utan smärtstillande är 100 gg skönare än denna smärta. Och jag har hög smärttröskel.

Men så kommer nu kvällen.
För det första, redan vid nattningen av barnen så sov hela huset utom jag, som GIVTEVIS är den som sovit minst av alla i natt. Suck...
Så börjar kylan smyga sig på.
Ni kan nog gissa.
Nu kom febern.... OCH jag börjar ömma i halsen.

For F*CK SAKE!!!
Give me a f*cking break!!!!
Jag hoppas så in i norden att det bara är nu i kväll. För jag fixar nog inte en åkomma till just nu efter att redan varit kass i 1 v!!!
Jag vill verkligen bara gråta, gå i ide och vakna upp när det är över.

Och på måndag MÅSTE jag till Radix igen då jag redan nyttjat VAB i 2 v då loppan var sjuk första och livan andra veckan.
På måndag ska jag sitta och ha ett samta med en studie och yrkesvägledare, något jag verkligen vill!!!
Där kommer jag sitta och i för sig knappt höra ett skit om han inte kommer prata jädrans högt då jag nästintill är DÖV just nu och som om det inte är nog har jag fetvadd i öronen för att hindra bakterier komma in till mina skadade trumhinnor. Och som grädde på moset så har min tinnitus höjts i flera nivåer så jag hör inget annat är 3 olika tjut (även mina egna hjärtslag) genom mina öron.

Finns ngt positvt med detta. Jag hör inte barnens ev skrik och tjat och gnäll lika tydligt och mycket ;) Men det är verkligen det enda positiva.

Nä nu ska jag packa ner mig under 5 lager filtar och frossa ur feberhelvetet och halsonten. Jag vägrar att bli mer dålig än jag är.
Och jag längtar till fredag när jag ska träffa onkologen igen för att berätta vad 2 v med dessa tabletter gjort med mig. Är så tacksam över att det inte är värre. Och nu har jag verkligen fått en enorm förståelse för de som går på cellgift med dropp vart tredje vecka. Jag lider med er
Tack och godnatt.
Och snälla, håll en tumme för att detta är på G över <3

Nog för att jag trodde och förstod att det skulle bli enklare att dra på sig en förkylning, synnerhet med två små i huset.....

MEN nu har jag både influensa, bihåleinflammation och öroninflammation. Detta är ju långt ifrån ok.

Livans 2 års kalas får flyttas åter en vecka till efter att ha nu varit sjuka i huset i 2 v tid.

Jag orkar inte mer helt ärligt. Hoppas så att jag piggnar till under dagen så vi bara behöver skjuta på kalaset till söndag. Nästa vecka är så fullbokad till helgen redan och hur länge kan man skjuta på kalaset?

Jag har ingen ork i kroppen. Trodde igår kväll att det var på bättringsväg men vaknade idag med detta onda öra som läcker tom. 

Jag skulle verkligen behöva hjälp med barnen idag för jag har ingen ork. Men det är väl så det ska vara att vara mamma. Hur dålig man än är så ska man stå där tills man stupar. Om de åtminstone bara hade lyssnat vad man säger till dem så hade det varit så mycket enklare. Just nu låter allt som en bullrande skördetröska inne i örat/huvudet på mig med ett härligt tjut. Och det gör så jädrans ont!

Men men..... bara att bita ihop. Det som inte dödar - det härdar! 😁🖒

Imorgon fyller lilla livan 2 år. Och återigen undrar jag vart tiden flög iväg. Min älskade lilla koalabjörn. Bara de senaste dagarna har hon blivit så "vuxen" mot vad hon var för 1 månad sen.

Envis till tusen. Även denna lilla dam VET med bestämdhet vad hon vill. Hon stampar ner med foten och markerar. 

Än pratar hon inte. Eller jo, hon pratar föööör fullt. Men inte så tydligt att man förstår. Loppan minns jag att hon vid denna tiden tydligt sa vad hon ville ha. Visst knäckebröd var nana, morot oj oj och pappa hette mamma 😂 men man hörde tydligt vad hon ville ha.

Livan snackar ja så in i. Men lyssnar man inte nogrannt låter det bara som rent bebisspråk. Jag har den sista tiden börjat lära mig höra vad det är hon säger, men det är inte lätt alla gånger. Hon säger ofta var dag jag älskar dig mamma. Och det är en väldigt kär mening där hon alltid lägger handen på min kind. Hon är pussig till max. Vår älskade lilla livan.

Jag fattar inte det. 2 år...

************

Förra veckan hade jag tid hos onkologen i Lund för min  hand. Jag fick info gällande medicinering / behandling och även recept utskrivet som kunde hämtas ut i måndags. 50 dagar till en början. Och till ett pris av närmare 4000 kr. Tack och lov betalade jag själv "bara" 2150 kr. Men fy för vad läkemedel kostar! Under mindre än 1 års tid har min hand kostat mig över 3000 kr!! Och då är ingen körning och parkering inräknad för alla turer jag varit i Lund, Malmö mfl orter.

Det är inte billigt att bli sjuk/skadad!

Så har jag då knaprat dessa tabletter i 3 dagar. Känner av lite illamående ca 30 min efter intagen dos. Fullt normalt. Det är cellgiftsklassat medel. Vad som gör mig mer fundersam är när jag nu har lusläst bipacksedeln... vanliga bieffekter: diabetes, hudcancer, lymfkörtelcancer mm

Är det värt att äta skiten? 

Får ta ett snack med läkaren om 2 v när de ska kontrollera mina blodvärden hur min kropp reagerar på detta. Men Ja, jag blir faktiskt rädd!

Min älskade styvmamma kämpar på med sina cellgifter och stärkaimmunsprutor. Efter 1 månad från första dos och även andra redan jämför hon sig med Gollum till utseendet. Jag har fan ingen rätt att klaga på mina skitproblem när jag ser och hör vad hon går genom ❤ jag lider så med henne och önskar att jag kunde underlätta för henne. Istället sitter vi båda och är infektionskänsliga i och med cellgifterna och hon kommer stundtals inte få träffa barnen med risk för att bli så supersjuk.

Livet är verkligen inte rättvist någonstans.

************

Fick i dagarna veta att tjänsten på Peab blev tillsätt av en av dem 2 som de redan hade träffat innan mig. Trist för mig men det finns säkert ett annat jobb för mig. Har varit på ny intervju för ett företag som tom har bättre arbetstider och bättre lön. Samt att jag gjort inköp av dem tidigare när jag arbetade på BD. Man kan hoppas att det ger mig lite förtur 😉

Håll tummar och tår!

Detta året har än börjat bra!

Sökte en tjänst 3 januari. Ringde dem idag som uppföljning och de vill träffa mig imorgon på intervju. 👍😁

MEN som vanligt när jag ska göra ngt viktigt: jag kan inte somna!

På kvällen ska vi sen ut på käk och bio med vänner. Så trevligt!

4 saker har redan fallit på plats från min beställningslista. Keep it coming! I'm sooooo ready for this!!!

Snälla söta rara ❤ skänk mig en tanke mellan kl 14-15

Ja då har tiden sprungit in på det nya året.
Snart har hela första dagen avverkats och jag har faktiskt hållt en del av vad jag lovat mig själv att göra.

Vid tolvslaget så skrev jag ner en beställningslista på saker som skall göras och ske under 2018.
Jag lade ner lappen i ett kuvert och slickade igen det. Detta kuvert ska jag öppna vid tolvslaget nästa nyår. 
Och då ska jag kunna sätta en bock på alla rader! ;)

Så till en början så säger jag GOD FORTSÄTTNING TILL ER ALLA <3
Jag hoppas vi alla får uppleva ett ännu bättre år än det vi nyss lämnat.

2017 har varit en år som haft sina dalar och toppar.

Året började med en begravning av Laszlo. Älskade du, som jag fortfarande saknar dig!
Trots att det gått 1 år kan jag fortfarande inte förstå att du faktiskt är borta. Det känns fortfarande overkligt och jag önskar så att du fortfarande fanns med oss. Jag önskar så ännu mer att vi varit hemma när du bestämde dig för att gå <3
Loppan pratar inte lika mycket om dig längre, men hon minns dig än. Och jag har fortfarande svårt för att låta dem leka med det de fick av dig. Det är precis som att det sista av dig försvinner då om det går sönder....

Mini fyllde första året. Och vart tog det året vägen.
En glädje med samtidigt sorg att jag mest troligen fått uppleva en graviditet för sista gången, en förlossning för sista gången, första födelsedagen sista gången mm.
Bebisar är det häftigaste som finns. Förlossningen är det coolaste som finns!!
Jag önskar så att jag hade fått uppleva det en sista gång, sen lovar jag att jag är helt nöjd.
Men samtidigt så är jag nöjd med det vi har. Så det är den där berömda linjen man balanserar på.

Huset påbörjade sin förvandling redan tidigt på året. Var det redan i januari eller var det i februari det första grävtaget sattes? Det var grävt runt hela huset, en riktig vallgrav. Ny dränering innan nästa projekt påbörjades och man fick klättra en del för att ta sig in och ut mellan varven som landgången var nere.
Ett nytt hallgolv gjöts och förbreddes för att bygga ut hallen.
Strax innan sommaren kom snickarna och började dra igång med att rikta taket, bygga upp 2 kupor och sätta papp. Olof och hans bror slet som ett djur med diverse riviningar och förberedelser.

Båda mina tjejer har växt och utvecklats för fullt.

I somras var det simskola med loppan och jag trodde aldrig att denna lilla donna har så mycket mod i sig till att utföra allt hon gjorde med tanke på vilket drama vi hade i badrummet var gg vi skulle tvätta håret. Men efter simskolan så löste sig alla dessa problem, bara över en natt typ. Vår älskade envisa lilla loppa! Och många simmärken följde med henne hem. Där fann jag även en ny vän, som tråkigt nog till vardags bor i Luxenborg, men till somrarna är de här.

Frammåt hösten kom plåten och så började det sista på taket komma på plats. Vi inväntar fortfarande vissa saker från plåtslagare, annars har Olof satt upp nästan allt som går att sätta upp i plåtväg. Bara nått litet kvar som ska upp och ett sista från plåtslagaren sen kan vi börja spika upp panelen!

Mitt trädgårdsland utökades från 3 odlingsbäddar till 6! Och det var faktiskt en stor önskan jag hade. Jag har odlat potatis för första gg i mitt liv och YES, det kommer jag fortsätta att göra. Sen att sommaren var en sådan katastrof att inget blev som det skulle och paprikorna började mogna först i november typ... Det kan jag inte råda bot på. Men blodad tand har jag för detta året! Nu är det växthus som gäller ;) Och jag vet precis hur det ska se ut!

Jag fick även åka på en weekend till London och hälsa på min underbara kompis. Det var så super att få en helg och bara få umgås. Bara få vara jag och inte mamma Daria. Där jag fick shoppa, äta gott, dicka ett glas vin, gå på fest. Skratta =) Resa =)
OCH så fick jag uppleva att bli uppraggad av en tjej som ville ha sex med mig. Jag dör!!! *asg* 

I oktober började även mini förskolan. Och jag grät, ja jädrans vad jag grät. Livan var så glad, nu fick hon ju vara med storasyster på skolan. Men jag gick i tusen bitar. Nu är denna era över och jag vill verkligen inte Jag är inte redo än trots att vi nyss gått in i januari. 

Här på hösten kom nästa bakslag. FUCK CANCER!
Jag hatar dessa sjukor. Jag bröt ihop. Inte nu igen!
Den högsta kategorin, den värsta. Och lagom veckan innan jul påbörjades cellgifter och andra injektioner som ska stärka upp immunförsvaret igen. Vilket gjort att min älskade styvmamma inte varit speciellt på topp. Men hon är tapper. Hon är så sjukt tapper!

I november började jag även på stöd och matchning, ett arbetsmarknadspolitisktprogram.
Jävla skitprogram. Jag går detta bara för att det ska vara så låga siffror på arbetslösheten. För det är ju valår. Det ska vara så bra siffror som möjligt. Så nu är jag ju inte "arbetslös" längre. För jag är ju satt i ett program. Men tro fan att de drar från mina akassedagar så fort dessa 3 månader är över. SÅ vaddå inte arbetslös?
Idioter! På dessa tre dagar i veckan som jag sitter där, så sitter jag då och gör allt annat än typ söker jobb.
Jag sitter och lyssnar på en nykter alkolist historia hur hon började till hur hon tagit sig ut ur problemet - för det hjälper mig att finna ett jobb.
Jag sitter och tittar på webbinar hur man söker jobb i platsbanken - för tydligen är jag dum i huvuet
Hittar jag ett jobb jag vill söka, så får jag gå in till min handläggare, där jag då ska DIKTERA vad jag vill ska stå i mitt CV, personliga brev - för det finns ingen dator med word som jag själv kan sitta och göra detta på.
Och när jag väl sitter och får en chans att söka jobb (ni vet via internet) så är där alltid ngn som ska börja babbla med en.
Och jag som trodde att jag skulle bli presenterad för olika kontakter som kan leda mig till ett arbete. Jag trodde fel....

Förstå min irritation!
Jag hade fått gjort så mycket mer om jag hade fått göra detta hemma. Vid min egna dator. Med word installerat.
Jag är 40 år, jag kan svenska, jag är inte dum i huudet, jag har arbetat som administratör - JAG VET hur man skriver ett CV/PB.

Ja och på tal om 40....
Dagen kom och dagen gick.
Jag hade stora förhoppningar på denna dag. MIN dag.
Jag känner stor glädje över allt, men samtidigt en sådan jädrans stor besvikelse att jag bara vill gråta.
Här har jag i alla väder alltid ställt upp för mina vänner gällande allt. Senast var jag höggravid och fixade överraskningsfirande för en. För det var så synd om henne och ingen kommer säkert fira henne när hon fyller år och hon är så ensam. Buhuhuuuu....
Jag samlade ihop hennes vänner, jag fixade folk som kunde följa med ut då jag sjäv var höggravid med sammandragningar och kunde inte följa med för jag fixade inte det, vi gjorde och gav henne en oförglömlig kväll. Alla andra jag alltid ställt upp på, både att vara med på överraskningsfester, lyssnat mitt i natten på problem, blivit väckt mitt i natten för att köra och hämta på divs olika platser (och då pratar vi inte på fyllan) mm mm....
Och tacken var... Att inte ens dyka upp när jag fyllde år, eller ens dagen efter när jag bjöd på lite mat och tårta.
För alla andras liv är så förbannat jävla viktiga och naturligtvis så har de så mycket annat viktigt de ska göra istället., att vi skiter i mig den "bästa vännen" som jag så ofta får höra att jag är.
Fuck that! Det är slut gällande ställa upp för andra.
Kom inte till mig pch säg att ni väntar på att bli bjudna på fika när man inte på 2 års tid kan få för sig att svara på frågan, "När har du tid att ses?" men sitta och säga att "jag har all tid i världen till att ses". Säg då att ni vill inte träffa mig, men kom inte med ert skitsnack!
Eller att man får höra att det finns inte tid att umgås, men så får man höra att ni umgås med andra allt i från tjejkvällar, bio till shopping!!!
Nu är jag lack, och så jädrans besviken. Från och med nu, så kan ni höra av er när ni vill ses. Inget annat är jag intresserad av att höra. För jag bryr mig inte längre (ska bara hitta off-knappen)

 

Vet ni, jag har faktiskt OXÅ barn och djur och hus och sambo! 
Mina barn är till på köpet inte självgående som era barn är!
Och vi står mitt i en renovering/utbyggnad!
Som kom inte med ert skitsnack, tack.

Och då min "svåger".. WTF????
Han är här samma dag som jag fyller år. Loppan berättar stolt att jag fyller år. Han säger inget. Han kommer dagen efter för mitt lilla firande. Han säger inget, han har inget med sig. Men sitta här och svulla i sig det går bra. Är det så satans svårt att säga Grattis på födelsedagen! Och kanske ta med sig en trisslott när man kommer hit som en liten present?
Men nej, inget. 
Men vad hade jag förväntat mig egentligen när inte ens brorsdöttrarna fick en julklapp. Inte ens mini som trots allt är hans fadderbarn... Jag vill bara gråta. Vad är det för fel på folk??
Sista gg jag köper ngt till han när han fyller år. Och ja jag tänker då inte säga ens grattis på födelsedagen. Funderar tom på att nästa gg inte ens komma dit. Så irriterad och besviken är jag.
Men klart, han hälsade ju inte ens på mig första gg vi sågs, så vad hade jag förväntat mig? Tydligen är vanligt hederligt hyffs mycket begärt nuförtiden.

Ja annars så i slutet söker jag jobb för fullt. Hemma på KVÄLLARNA när barnen gått och lagt sig.
Jag har tom varit på intervju som jag hoppas är steget åt rätt riktning.
Jag inväntar med stor spänning på fler intervjer, på ett bra arbete med bra lön och bra tider.

Jag har även funnit en ny hobby där jag gjuter i betong bla.
Något som visat sig vara omtyckt av en hel del.
Nu till våren har jag en massa tankar och ideer, och jag ska förverkliga dem.
Så just nu bara längtar jag efter varmare väder så jag slipper frysa röva av mig ute i garaget =)

Min hand är även rejält under utredning!
Jag har fått en läkare som bryr sig om mig! Och min hand!
Jag har fått göra MRT i början på året. Jag har haft 20 specialister som tittat och klämt och känt på min hand och även hört mig berätta. Imorgon ska jag vidare till nästa steg. De ska undersöka mitt hjärta via röntgen för att se så denna blodkärlshärvan inte påverkar hjärtat på mig. Nästa vecka ska jag till onkologen i Lund för att de ska fastställa cellgiftet jag ska gå på. Så snart snart drar det igång. De har bestämt sig för att fixa min hand, nu, För de anser att ansr att det finns en risk för att de kommer få amputera fingrar på mig. OCH Det vill jag INTE!
Jag är så lättad!

Och efter allt detta är klart så bara ska jag ha jobb =)

Och jag har lovat mig själv att fylla i all saknad info här. Och det ska ske regelbundet för min egna skull.
För sen mina graviditeter har jag insett att minnet inte är det bästa längre ;)
Eller har det med åldern att göra haha

Men tills nästa gång.
Ta hand om er <3
Även om jag lacka ur här så har jag alltid er nära mitt hjärta.
(men nu är det dags att bevisa att jag faktiskt är er vän ;) )

Med mitt teflonminne sen graviditeterna och amningarna är det rätt Nice att kunna gå tillbaka in hit för att påminna mig själv.

Så jag ska bättra mig.

Och inom kort kommer snart ett nytt inlägg. Med uppdatering om mitt liv och min vardag, om viktiga händelser och annat oviktigt.

Men imorgon behöver jag alla Goa glada tankar och energi som finns. 

Jag. Ska. På. Intervju. 

Woooop woooop 😁😁😁

Loppan fyller 4 år nästa vecka. 4 år!!! Vad hände liksom?

Jag tittar på henne och ser en smart, snäll, omtänksam och vacker tjej. Mitt barn. Jag funderar många gånger vad vi hunnit göra på dessa år. Och något jag är mest stolt över är att på dessa 4 år har hon än inte hunnit behöva vara på förskolan större delen av hennes vakna tid. Hon har inte ens behövt sitta där från 1 års ålder när de inte kan gå själva, äta ordentligt själva eller kunna göra sig någorlunda förstådda. Hon har fått sakta mogna.

Hon har fått känna trygghet från hemmet, från oss. 

Och ja jag vet att det är upp till var och en, men jag är förbannat glad och stolt över detta. Sen visst. Hennes dagar har ätits upp. Jag har inga föräldradagar att plocka ut. Det är surt. Men jag tror vi skapat ett tryggare barn genom detta sätt. Jag kan naturligtvis ha fel. Men så länge som var och en följer sin magkänsla så blir det förhoppningsvis bra i slutändan. 

Igår var det då dags för 4 års kontroll.

Oh my God...

Det skulle testas en massa saker, kolla hörsel och syn. Och vad får jag höra? Jo att vi har ingen 4 åring utan en 5 åring i utvecklingen.

Vissa saker hoppades tom över och de valde att gå på de svårare bitarna som är mer åt 5 åringar än 4 åringar.

Bra eller dåligt?

Bra fråga. Jag vet att hon är före många andra i sin ålder. Och hur många gg fick jag inte höra att vi hämmade hennes utveckling för hon blev satt så sent i förskolan? 

Nackdelen?

Det är så himla lätt att glömma att hon faktiskt bara är 4 år!! Min lilla loppa!!

Så ofta jag får påminna mig själv. Så ofta...

Min älskade stora tjej.

Så smart men samtidigt så frustrerande när hon får sina "dampfall" så fort det inte passar henne. En liten 5 åring i en 4 åring. Det kan inte vara lätt ❤

Så många gånger jag gråtit när du lämnat mig efter en helg ihop. Så mycket jag älskar dig från första stund. 

Mamma du är bäst. Du är världens bästa mamma. Och oavsett vad någon säger är du den som alltid ALLTID hjälpt mig på ett eller annat vis.

Nu gjorde du det igen. Du räddade mig ur knipa jag hamnade i. Jag är så oerhört tacksam. Jag vet inte hur jag någonsin kommer kunna klara mig utan dig i mitt liv. Jag älskar dig så mycket med var mm i min kropp. 

❤❤❤ mamma ❤❤❤

Idag har jag.

Och jag skulle vilja utplåna mig själv från jordens yta.

Jag behövde detta så det skrek ut i minsta hårstrå på kroppen.

Egentid.

Få umgås med en kompis.

Få dricka nått glas vin.

Få shoppa.

Bara behöva tänka på mig själv.

Komma utanför Sveriges gränser.

Visst, en solsemester hade smällt 3 gånger högre, men i det läget jag befann mig i hade eg en helg vart som helst suttit som en smäck. Bara det att få umgås med en kompis var rena himmelriket för mig. Jag har saknat detta så sjukt mycket. 

Och ja jag saknade mina sessor redan när jag kom fram till London, tro inget annat.

Jag shoppade med mig hem en hel del. Inte till mig, jag "fick" ett par skor och en topp. 3 tröjor till älsklingen och resten till donnorna. Och tro mig det blev en hel del. 

Barnkläder är så sjukt billiga i England pga att det är minimerad skatt eller om det var att den är helt borta på barnrelaterade saker. Kan kvitta. Det är billigare än Ullared typ 😊

Längtar till att få åka dit igen och fynda. Nästa gång kanske lite mer till mig själv!

Renoveringen/utbyggnaden Är i full gång och idag har vi både 2 nya kupor, nytt tak och en ny hall. Så mycket gjort sen februari men så mycket kvar. Och tack och lov att Olof gjort så mycket själv ihop med Martin, för oj oj med pengar vi sparat på det!!

Längtar tills det är dags att inreda. Längtar tills detta kaos är över. 

Men samtidigt vet jag att när den dagen det börjar närma sig, den dagen går jag inte hemma längre och kan pyssla och pula.

Det är dags att söka jobb. Och förstå mig. Jag är absolut inte arbetsskygg. Jag har jobbat övertid så det står härliga till. Men det var innan livet ändrade sig och jag fick två dyrgripar. Nu vill jag arbeta, men samtidigt få ihop vardagen och kunna låta mina sessor behöva sitta långa dagar på förskolan. Hur får folk egentligen ihop livet efter de fått barn??

Dilemma, dilemma. 

Jag letar jobb och jag försöker komma på vad jag vill göra. Hur ska jag kunna fostra mina barn att följa det de vill göra i livet, när jag som 40 åring själv inte vet?

Katastrof 😂

Vad har vi gjort? Inte mycket ner än bokstavligen latat oss och tagit dagarna som de kommit.

Bonbonland har fått sig 2 besök av oss.

Simskola i 3 v där både Baddaren och Doppingen fick följa med oss hem.

Det har sovits över hos både mormor och farmor.

Vi har varit på "mässor".

Vi har skrotat runt i skogen.

Vi har umgåtts med vänner. 

Det har murats på huset.

Det har pysslats i trädgården. 

Vi har hängt på stranden och även grillat korv där.

Vi har tittat på tv och både lagt pussel, målat och pärlat.

Ja vi har haft sommarlov så det skriker om det. Utan någon större ansträngning. 

Precis som det ska vara.

Och nu när det börjar närma sig slutet börjar jag då ont i magen. 

Snart ska även livan skolas in. Jag ska ut på jobbmarknaden och nästa år stundar troligtvis inget 10 v långt sommarlov.

Och den vetenskapen SKÄR i mitt hjärta och min själ.

Jag MÅSTE hitta en lösning på detta för jag vägrar låta mina barn ha 3 fjuttiga veckors lov. Jag vägrar!!

Och samtidigt som allt detta gnager i mig..... så suger resetarmen sjukt mycket i mig 🤣

Snart dags för avresa!

Önskar vi alla kunde dra till ett varmt billigt land. Inga måsten, varmt, gött, trevligt badvänligt hav och Nice åt och shopping. Ja jag hade tom kunnat tänka mig åka till Turkiet en sväng.

Men.... först 1 v lov kvar. En sak i taget.

Ser fram emot att lära mig att arbeta med bla betong för att göra div saker till trädgård och som prydnad/inredning.

Och om inget annat ska det bli kul att spendera en dag själv med mamma.

OCH jag längtar till min tjejhelg i London!!!

Oj oj 😁

Lite mer sommar hade ju inte heller varit fel!! Komsi komsi sol och värme!

Jag behöver även få en rejäl Boost där jag bara får vara jag för en stund. Få umgås och bara ha det gott. Så jag sticker.

Och jag längtar!

Ska bara få tag i biljetter och bestämma datum. Så ska jag äntligen få lite tid bara Jenny och jag ❤

Och all shopping! Whooop!!

Invanda mönster.
Varför är det så sjukt svårt att bryta dem?
Varför är det så fruktansvärt svårt att lägga till nya vanor?
Eller att ta bort gamla som man inte vill ha?

För att lägga till eller ta bort ett invant mönster bör man göra det i minst 20 dagar. Därefter ska det gå lättare enligt dem som vet. Men 20 dagar är en långt tid. Eller väldigt kort tid om man ser det från en annan vinkel gällande något helt annat.

 

Detta med att få in ett positivt beteende är inte det lättaste.
Jag känner att jag har en blockering inom mig som inte riktigt vill släppa.
Jag har provat med musik, för jag vet att det fungerade alltid på mig förr.
Men det fungerar tyvärr inte mer än för stunden idag.
Och jag kan ju inte gå och spela glad musik på "hög" volym 50 gånger om dagen typ...
Så vad göra?

Jag provar att följa min magkänsla. Som till 99 % av alla gånger har haft rätt.
Men det är precis som att jag inte kan få till att lyssna på den var gång. Det liksom låser sig för mig.
Och detta väder, denna blåst och regn gör verkligen inte saken bättre för mig.
Inte alla förbannade mördarsniglar heller som tar min odlingsglädje och smular sönder den i bitar var kväll som jag går ut och finner dem mumsa i sig mina paprikor! Uppe på altanen tom med! Altanen!!! Och inne i huset har jag hittat dem med. Ah du milde....

Snart är denna somaren över och då kommer vi in på tiden hur fort vissa dagar går.
Min sista lediga sommar som mammaledig och det skär i mitt hjärta.
Jag vill verkligen kunna vara hemma med mina små sessor var sommar. Inte behöva sätta dem på fritids och allt vad det nu heter. Men hur löser man det med jobb?
Där finns ingen som ger en ett jobb där man man kan vara hemma hela sommaren med barnen.
Möjligtvis lärare, men då ska jag skola om mig igen.
Och studielån kontra lärarlön är ingen bra ekvation. Och jag har redan en hög med studielån som jag ska betala av med.  Så vad göra?

Mitt drömjobb hade varit att arbeta några timmar om dagen på ett företag där jag är anställd, resten av tiden hemmifrån. Men med vad?
Jag tänker och vrider och vänder men det står still. Jag vill öppna salong men vart? Jag kan inte börja med den här hemma, för jag har svårt att tro att jag kan få hit kunderna. Skulle behöva få in en fot någonstans först och binda kundkretsen. Men samtidigt blir jag så trött på marknaden med de dåliga lönerna och tiderna.

Och jag får panik, för hösten är snart här och då ska livan skolas in.
Och jag vill inte. Jag hade så gärna haft henne hemma ett tag till. Och låtit henne få samma mjukstart i livet som loppan med 15 h per vecka i minst 1 år innan tiden ökas på en aning.

Dessa beslut, dessa beslut...

Där är så mycket jag vill göra, men jag får verkligen inte tummarna loss.
Och sen resan i dec har jag ett så sjukt sug att resa. Jag drömmer om det var dag. Jag längtar så det gör ont i kroppen på mig. Att få bada i varmt hav, dyka, känna varm sand mellan tårna, äta god restaurangmat ute, bli fint sommarbrun, dricka några goda somriga drinkar. Bara njuta av palmernas sus och havets brus, med sessorna lekandes framför mig. Bygga sandslott, hoppa i svallet från havet.

Och vänner... Himel pannkaka vad jag saknar den biten.
Jag vill vrida tillbaka klockan till högstadiet, gymnasietiden. Jag hade folk runt om mig hela tiden. Jag blev nerringd hur ofta som helst med folk som ville träffas, ses, hitta på något.
Spontanitet. Allt från att slänga sig i bilen för en roadtrip till Ullared, fisketur i Halmstad till att tälta vid en sjö och meta lite abborre. Till att dra på en skruttig marknad på andra sidan skåne. Och galna roliga utekvällar.
Nu, nu måste jag boka en tid typ 6 mån i förväg för att vi ska ses och ändå likförbannat så ses vi inte när vi ska för något annat kommer ivägen. Andra kompisar är viktigare eller det bästa, pojkvänner. "Det blir så mycket lättare när vi är sambos, då får vi mer tid över" Really?? För då ska inte kåken inredas och allt annat som skall göras. Och att skylla på att man har sååå mycket att göra med bla barnen, som man har varannan vecka. Den andra veckan då? 

Det lustiga är att så fort det stormar, så fort de är ledsna, så fort något händer.. DÅ minns alla mitt nummer oavsett tid på dygnet. Ja jag är den som alltid ställer upp, även om det svider i mitt hjärta att det oftast är då jag är finns i deras tankar. Men jag ställer upp, för det är mina vänner.
Dörrmatta och en reserv. Det är ungefär så jag änner mig de senaste åren. Synnerhet sen jag flyttade hit till Grevie. Har aldrig haft det så ensamt som jag har sen jag flyttade hit. Sinnes.
Ja ensam på vänfronten. För det känns ibland som att jag flyttat till världens ände. Sibirien. Typ.

Och då snurrar jag in på detta med invanda mönster och att lägga till nya vanor.
Nya positiva vanor. För helt ärligt. Jag vill inte känna så. Jag är trött på det.
Jag vill bokstavligen glömma allt, radera min mobil och börja på nytt känns det som.
Hitta någon som vill spendera en kväll då och då med mig, gå på bio, käka något gott bara flabba om väder, vind, natur, resor ja vad som. Om det så är över ett glas vin eller en skål med popcorn. I dont care. Jag behöver bara känna att jag har en gemenskap, att jag har en vän som jag kan prata med. Som jag kan umgås med, som jag kan hitta på något med. Med eller utan barn. Spelar ingen roll. Den sociala biten är jag ute efter.

Därför bytte jag BVC för att hitta någon i min närhet här ute. Men det blev en flopp, konekta inte med någon.
Börjar undra vad det är för fel på mig helt ärligt.

Nåja, en dag kommer allt bli bättre.
En dag. Kanske inte imorgon, men kanske nästa vecka? Eller om en månad? Eller 1 år?
Vem vet, tiden får utvisa.
Jag vet bara att jag behöver bryta min spärr i kroppen. Det kommer bli bättre då. Jag bara vet =) 

I fredags dog en som skulle fylla 31 år i år. 31 år....

Var av de sista 9 åren har hon haft ett helvete genom att ha drabbats av en böldpest i hennes ena ben. I 9 år har hon åkt in och ut från sjukhuset där hon i vissa omgångar varit inlagd läääääänge. Men hon var envis till max. En kämparglöd jag sällan skådat. Och hur dålig och ont hon än Hade, så hade hon verkligen alltid humorn i behåll och svar på tal. Och rappa kommentarer.

Hon var naturligt rolig och förbannad go tjej som jag fått äran att både träffa och känna.

En tjej som var trilling och en skön norrbottning.

I för inte så jättelängesen blev hon så dålig att hon fick sövas i ca 2 veckors tid för att göra en rejäl kraftansträning och försöka en gång för alla få slut på hennes lidande.

Hon vaknade upp och hör och häpna, efter 9 års tids kämpande blev hon friskförklarad. Efter 9 år! Livet var äntligen tillbaka på riktigt där hon skulle börja så smått bygga upp sitt svaga ben, gå upp i arbetstid igen men framförallt det hon mycket saknade; att få börja rida och umgås ännu mer med sina 4 fotade vänner av alla dess slag.

Vad händer?

Hon dör!!!

I fredags gick denna härliga tjej bort.

Jag är chockad.

Jag är paff.

Och hur mycket jag än försöker så varken kan eller vill jag förstå att hon inte finns längre!

Aldrig mer kommer jag få se hennes glada kommentarer eller rappa svar på FB. Ja hon bor i Norrland, Boden, så man umgås inte mer än via FB. Och det är många år sen jag slutade med hoppningen...

Livet är så fruktansvärt orättvist.

Hon om någon förtjänade verkligen att få leva ett långt och friskt liv efter dessa 9 skitåren som hon nyss hade fått avverka.

Malin, jag vet att du tittar ner på alla och säkert har dina rappa roliga kommentarer om allt och alla. Jag är helt säker på att du höjt stämningen där uppe. Och ditt ben är helt återställt igen. Men det är så orättvist att du redan skulle lämna denna plats så här tidigt. 

Tack för att jag fick lära känna dig och få uppleva dig. Du Goa norrlänning.

Vila i frid.

❤