Invanda mönster.
Varför är det så sjukt svårt att bryta dem?
Varför är det så fruktansvärt svårt att lägga till nya vanor?
Eller att ta bort gamla som man inte vill ha?
För att lägga till eller ta bort ett invant mönster bör man göra det i minst 20 dagar. Därefter ska det gå lättare enligt dem som vet. Men 20 dagar är en långt tid. Eller väldigt kort tid om man ser det från en annan vinkel gällande något helt annat.
Detta med att få in ett positivt beteende är inte det lättaste.
Jag känner att jag har en blockering inom mig som inte riktigt vill släppa.
Jag har provat med musik, för jag vet att det fungerade alltid på mig förr.
Men det fungerar tyvärr inte mer än för stunden idag.
Och jag kan ju inte gå och spela glad musik på "hög" volym 50 gånger om dagen typ...
Så vad göra?
Jag provar att följa min magkänsla. Som till 99 % av alla gånger har haft rätt.
Men det är precis som att jag inte kan få till att lyssna på den var gång. Det liksom låser sig för mig.
Och detta väder, denna blåst och regn gör verkligen inte saken bättre för mig.
Inte alla förbannade mördarsniglar heller som tar min odlingsglädje och smular sönder den i bitar var kväll som jag går ut och finner dem mumsa i sig mina paprikor! Uppe på altanen tom med! Altanen!!! Och inne i huset har jag hittat dem med. Ah du milde....
Snart är denna somaren över och då kommer vi in på tiden hur fort vissa dagar går.
Min sista lediga sommar som mammaledig och det skär i mitt hjärta.
Jag vill verkligen kunna vara hemma med mina små sessor var sommar. Inte behöva sätta dem på fritids och allt vad det nu heter. Men hur löser man det med jobb?
Där finns ingen som ger en ett jobb där man man kan vara hemma hela sommaren med barnen.
Möjligtvis lärare, men då ska jag skola om mig igen.
Och studielån kontra lärarlön är ingen bra ekvation. Och jag har redan en hög med studielån som jag ska betala av med. Så vad göra?
Mitt drömjobb hade varit att arbeta några timmar om dagen på ett företag där jag är anställd, resten av tiden hemmifrån. Men med vad?
Jag tänker och vrider och vänder men det står still. Jag vill öppna salong men vart? Jag kan inte börja med den här hemma, för jag har svårt att tro att jag kan få hit kunderna. Skulle behöva få in en fot någonstans först och binda kundkretsen. Men samtidigt blir jag så trött på marknaden med de dåliga lönerna och tiderna.
Och jag får panik, för hösten är snart här och då ska livan skolas in.
Och jag vill inte. Jag hade så gärna haft henne hemma ett tag till. Och låtit henne få samma mjukstart i livet som loppan med 15 h per vecka i minst 1 år innan tiden ökas på en aning.
Dessa beslut, dessa beslut...
Där är så mycket jag vill göra, men jag får verkligen inte tummarna loss.
Och sen resan i dec har jag ett så sjukt sug att resa. Jag drömmer om det var dag. Jag längtar så det gör ont i kroppen på mig. Att få bada i varmt hav, dyka, känna varm sand mellan tårna, äta god restaurangmat ute, bli fint sommarbrun, dricka några goda somriga drinkar. Bara njuta av palmernas sus och havets brus, med sessorna lekandes framför mig. Bygga sandslott, hoppa i svallet från havet.
Och vänner... Himel pannkaka vad jag saknar den biten.
Jag vill vrida tillbaka klockan till högstadiet, gymnasietiden. Jag hade folk runt om mig hela tiden. Jag blev nerringd hur ofta som helst med folk som ville träffas, ses, hitta på något.
Spontanitet. Allt från att slänga sig i bilen för en roadtrip till Ullared, fisketur i Halmstad till att tälta vid en sjö och meta lite abborre. Till att dra på en skruttig marknad på andra sidan skåne. Och galna roliga utekvällar.
Nu, nu måste jag boka en tid typ 6 mån i förväg för att vi ska ses och ändå likförbannat så ses vi inte när vi ska för något annat kommer ivägen. Andra kompisar är viktigare eller det bästa, pojkvänner. "Det blir så mycket lättare när vi är sambos, då får vi mer tid över" Really?? För då ska inte kåken inredas och allt annat som skall göras. Och att skylla på att man har sååå mycket att göra med bla barnen, som man har varannan vecka. Den andra veckan då?
Det lustiga är att så fort det stormar, så fort de är ledsna, så fort något händer.. DÅ minns alla mitt nummer oavsett tid på dygnet. Ja jag är den som alltid ställer upp, även om det svider i mitt hjärta att det oftast är då jag är finns i deras tankar. Men jag ställer upp, för det är mina vänner.
Dörrmatta och en reserv. Det är ungefär så jag änner mig de senaste åren. Synnerhet sen jag flyttade hit till Grevie. Har aldrig haft det så ensamt som jag har sen jag flyttade hit. Sinnes.
Ja ensam på vänfronten. För det känns ibland som att jag flyttat till världens ände. Sibirien. Typ.
Och då snurrar jag in på detta med invanda mönster och att lägga till nya vanor.
Nya positiva vanor. För helt ärligt. Jag vill inte känna så. Jag är trött på det.
Jag vill bokstavligen glömma allt, radera min mobil och börja på nytt känns det som.
Hitta någon som vill spendera en kväll då och då med mig, gå på bio, käka något gott bara flabba om väder, vind, natur, resor ja vad som. Om det så är över ett glas vin eller en skål med popcorn. I dont care. Jag behöver bara känna att jag har en gemenskap, att jag har en vän som jag kan prata med. Som jag kan umgås med, som jag kan hitta på något med. Med eller utan barn. Spelar ingen roll. Den sociala biten är jag ute efter.
Därför bytte jag BVC för att hitta någon i min närhet här ute. Men det blev en flopp, konekta inte med någon.
Börjar undra vad det är för fel på mig helt ärligt.
Nåja, en dag kommer allt bli bättre.
En dag. Kanske inte imorgon, men kanske nästa vecka? Eller om en månad? Eller 1 år?
Vem vet, tiden får utvisa.
Jag vet bara att jag behöver bryta min spärr i kroppen. Det kommer bli bättre då. Jag bara vet =)
