jagochbabydino.blogg.se

Jag tror helt ärligt att ingen ens hade lagt märke till att jag är borta.

Hur sorgligt är inte det på en skala?

Tur jag har mitt jobb så jag kan känna mig behövd, för just nu svider det så in i i själen.

Jag känner mig tom. Ensam. Oönskad. 

Om jag försvann hade ingen saknat mig förrän jag inte svarar i telefonen när man ska bräka av sig. 

Jag vill gå i ide och vakna om 20 år. Men jag vill att familjen går i ide ihop med mig, så de inte försvinner för mig.

Idag vill jag bara gråta. 

Mår inte alls bra.

Den där kontrollen jag trodde börja komma tillbaka är nog inte tillbaka.

Försök vara positiv Daria! Jag orkar inte mer. Jag vill bara utplåna mig själv från denna yta just nu. Borta. När jag inte finns kommer det inte göra ont. Och ingen kommer märka att jag inte finns längre. 

Haft samtal med min mentor som öste superlativ över mig. Så kul och stärkande att få höra de orden jag fått höra.

Jag gör ett bra arbete och jag ska fortsätta med det. Jag tror på mig själv och känner mig stark i min yrkesroll. Arbetar numera även som barnombud och fler uppdrag är på ingång. Glädjer mig så över detta förtroende. 

I tisdags förra vecka  skrev jag även på papperna för en tillsvidareanställning vilket är en enorm trygghet. Är glad över att de vill satsa på mig. Att de tror på mig.

För att fira så köpte jag lite kläder till mig själv samt fixa till håret. Och wow. Vilket lyft. Att få känna mig så fin har jag inte gjort på läääääääänge. Ja faktiskt inte sen början av 2013. 

Lång tid. Lång tid av försummelse av mig själv. Men jag börjar ta tag i detta. Ta tag i mig själv och försöker återskapa en kvinna, inte bara en mamma.

Jag har lyssnat mycket på musik de senare dagarna. Musik som gör mig glad. Musik som fyller upp mig. Musik är bra medicin för själen. Älskar det. Varför har jag inte låtit musik fylla mitt liv var dag när det får mig att må så mycket bättre?

Nåja, små små steg fram. Jag börjar resa mig igen även om det är lång väg kvar. Men att få gråta ut och få berätta vad jag känner, mina tankar. Det lyfte en stor sten från axlarna. Kanske är det en blandning av allt möjligt. Deppighet, en enorm fruktansvärd ensamhet, 7 års kris, livskris som ställt till det för mig.

Men det blir bättre. Det SKA bli bättre. Och jag längtar ❤