jagochbabydino.blogg.se

Sjukskrivningen denna runda löper till sista sept och innan dess får jag förhoppningsvis veta om det blir en ny operation i närtid eller inte. Handen var bra mot vad den är idag efter senaste operationen. Jag åker in med ett problem och kommer tillbaka med ett annat. Denna gång ett handikapp.

Men... Jag har upptäckt en sak nu när jag går hemma. Min vikt har skjutit upp i höjden! Eller egentligen skiter jag i siffrorna på vågen men jag märker att kläderna sitter INTE som de ska. Provade mina arbetsbyxor, då dessa ska på 1 okt om inget annat händer. KATASTROF!! Jag kunde knappt knäppa dem. WTF liksom, när och hur hände detta? Jag tycker inte att jag trycker i mig en massa skit. Men något har jag uppenbart gjort fel.

Så nu är det mission arbetsbyxa! Jag har mindre än 30 dagar på mig att lyckas få på mig dem och knäppa knappen UTAN att de spricker, knappen flyger av och att det ser ut som jag har en badring hängdes runt linningen. 

Tror ni jag klarar det?

Jag måste. Jag skiter som sagt i vikten men måttet runt midjan måste minska. Så nu kör jag fullt ös var dag. 30 min svettning på hög nivå och ca 30 min övningar. Maten har jag börjat reglera och verkligen börjat tänka om. Det är i huvudsak mest grönsaker på tallriken och jag försöker minska ner på bröd, pasta, ris och potatis. Jag ska klara detta!

Men i all denna djungel så började jag fundera. Läste att någon bytte ut smör mot margarin för att minska på fettet. Kan någon förklara för mig varför man ska göra det? Jag liksom vägrar margarin, ska det vara fett på mackan eller i stekpannan eller i ugnen så vill jag ha naturliga produkter i form av smör eller bra olja, inte margarin.

Så om någon vänlig själ läser detta och kan svara mig varför byta smör mot margarin, snälla upplys mig.

Jag har varit där uppe och vänt och jag ska ta mig tusan inte dit igen. Så då är det läge att ta tag i detta. Igen. Kam säga att just nu saknar jag utbildningen som fick mig att ramla ner i cm. Jag ska dit igen och tom förbi. Jag har gett mig fan på att jag ska kanske inte nå vikten/storleken innan barn, men i varje fall närmare den vikten/storleken än den jag står på idag.

Jag har börjat att ta tag i maten och allt småätande. Träningen får bli raska promenader. Vet inte om det är så lämpligt att köra tuffare pass med massa smärtstillande i kroppen från morgon till kväll, så i dagsläget skippar jag den biten. 

Handen då. 

Skit. Skit. Skit.

Jag har idag fått en remiss till handkirurgen redan nästa vecka. Kan tillägga att jag hade kontakt med min kärlläkare i måndags! 

Mitt pekfinger hänger inte alls med och både den, tummen och handen blir stelare för var dag som går trots att sårläkningen  går åt rätt håll och att jag ständigt använder handen och tränar den. Jag är ledsen, irriterad, besviken och orolig. Det var inte så här det skulle gå.

Har nu passerat vecka 7 sen operationen gjordes. Det var meningen att det skulle bli bättre inte sämre!

Funderar på att anmäla till patientnämnden men drar mig lite för det.

Det värsta med allt detta är att mitt humör är i botten i och med smärtan. Jag har verkligen inte ork eller lust till något och barnen blir lidande pga detta.

Jag vill göra så mycket med dem men jag bara orkar inte!! Och det gör mig så besviken på mig själv.

Så skit i dubbel bemärkelse.

Ska bli spännande att se vad de säger hos handkirurgen nästa vecka. Jag hoppas på goda nyheter.

Första undersökningen efter operationen i sept. Ultraljud för att kolla vad som hänt i handen samt att jag fick se filminspelning på min vener/artärer från operationen. Gud i himmel så häftigt det var att få se!

Och oj oj oj vilket jobb de gjort med min hand!!! Är så galet tacksam över att jag hamnade hos handkirurgen i malmö och hos dr Z på kärl! De säger att han är ett riktigt underbarn och jag har 200 % tillit till honom. 

I varje fall. Det blir 1 operation till på kärlavdelningen då den sista grova feta "autobanan" är kvar. Alla andra ovälkomna kärl är borta!!! De ska ta beslut på om jag ska sövas igen eller om de ska bedöva min hand, ge mig lugnande samt morfin och göra den i vaket tillstånd. 

Efter det blir det 1 operation till hos handkirurgen där de där ska operera bort bulan. 

Kan inte låta bli att skriva "men där är inget fel på din hand!" 😂 skitläkare bokstavligen!

Så glad jag är! Dr Z trodde att jag skulle kunna slippa cellgifterna framåt sommaren.

Om jag längtar? I över 1 års tid har jag förpestat kroppen med gift. Över 100 000 kr i bara läkemedel har jag kostat under 1 års tid.

Snacka om belastning på skattepengarna!

Tacksam för att jag bor i Sverige, annars hade jag då inte haft råd att bli frisk.

Men men, nu blickar vi framåt! 2 operationer kvar sen hejdå bulan!!! 

2018... 

Ja vilket år det blev!

Livan slutade med blöja och har haft 2 olyckor på natten sen dess. Så stolt över henne.

Hennes tal utvecklas hela tiden även om hon är långt ifrån många andra i hennes ålder. Men alla utvecklas vi olika. Vår lilla koalabjörn! Hon är så sjukt envis att man ibland kokar av ilska, men det räcker man tittar på busfröt så smälter man direkt. Det är svårt att vara arg på henne. Vilket resulterar i att hon slipper undan väldigt lätt.

Hon charmar allt. I nov drog vi till Thailand. En efterlängtad resa där mamma var med oss. 2 v på Kata Beach på ett hotell jag aldrig varit med om liknande service. Managern var så brydd om oss hela tiden. Sista dagen kom hon och kramade om oss och tjejerna fick presenter.

Livan charmade in sig hos alla där. Personalen lyfte upp henne och gick iväg med henne dagligen. Hon satt i receptionen och knäppa på datorn och "svarade" i telefon. Hon satt inne på managerns kontor. Hon var i poolbaren och hjälpte till att servera drinkar/glass. Hon var i restaurangköket och fick gratis tilltugg. Hon hjälpte badhanddukspojken att plocka ut och lämna in nya handdukar. Hon charmade serveringspersonal på alla restauranger. Hon blev polare med tuktukchaffisarna och dansade disco i deras bilar och busade med dem. Hon flörta med tjejen som hyrde ut snorklar på stranden och gjorde att vi fick hyra utrustning gratis. Hon charma in sig hos fabrorn som sålde frukt utanför hotellet vilket resulterade i att han gav oss gratis frukt var kväll. Ja, hon var överallt och blev ompysslad av alla. Managern satt var morgon med dem och matade fiskarna och tom vek origami!

Ja det finns så mycket jag kan skriva om lilla Livan men då jag slarvat sen jag började jobba så är det mycket som runnit genom fingrarna på mig. 

Men galen är hon och väldigt orädd av sig. Hon gör allt som loppan gör och hon vill vara med på allt. Paw patrol är storfavoriterna och hon älskar att dansa och showa.

Loppan då. Oj vart ska man börja? Hon är så sjukt smart den ungen men oj vad hon testar en var dag. Hon kan läsa när hon bara vill. Hon kan skriva många ord själv och man hör henne ofta bokstäverna för sig själv olika ord. Hon är helt inne på att lära sig klockan nu med. Det är en termin kvar på förskolan och jag tror banne mig att hon kommer kunna både klocka och läsa lättare texter/böcker när hon väl börjar där.

I Thailand började hon dyka för fullt ner på poolbotten för att plocka upp stenar. Hon flyter för fullt och kan simma om hon simmar med huvudet under ytan, gärna med cyklop. Men ska hon ha huvudet ovanför ytan går det inte lika bra. 

Hon är så duktig när hon vill, tyvärr är det oftast en trotsig och skrikig donna för stunden. Hur ofta har man inte fått höra små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Och ja, ju äldre de blir desto tuffare är det. Hon är så liten men samtidigt så stor så man får var dag påminna sig själv att hon faktiskt BARA ÄR nyligen 5 år fyllda!!

När hon blir trött är hon en riktig gremlins. Men ack vad hon älskar sin syster. Det är så det gör ont i mig. Hjärtat svämmar över av kärlek.

Året bjöd på nytt jobb som jag än idag trivs på. När jag var i Thailand fick jag det glada beskedet att jag blev en av x antal tusen sökande som fick en plats på utbildningen. Så i mars startar 2 års pendlande till Malmö. Samtidigt som jag ser framemot det är det med lite skräck. Jag fick innan jag ens jobbat ett halvår lönehöjning, vilket jag upptäckte 2 månader efter jag fått den! Och det var ingen dålig höjning. Jag är så glad och tacksam. Så förtvivlad jag varit många gg över att jag varit på en massa intervjuer som inte lett till något. Och här står jag nu, om ca ett halv år kommer jag bli fast anställd om jag kommer göra bra ifrån mig på utbildningen. Och detta ger mig alltså ett jobb där jag har 7 v semester vart år!!! Och med många nya Goa vänner jag fått! Jag behöver verkligen detta. Älskar att få in dessa positiva Goa människor i mitt liv!!

Sen har jag då följetången: handen. I 1 år har jag nu ätit cellgifter. De sista 3 månaderna på en högra dos och anser de i mars att det inte ger dem ett nöjt resultat så kommer dosen ökas ännu mer... Jag har redan sviter som kass blodcirkulation i både händer och fötter genom detta. Med en högre dos kommer jag troligen tappa hår. Något jag absolut inte vill vara med om. 

2 operationer är genomgångna och i slutet på januari får jag veta om det blir en tredje.

Men året har faktiskt gett mig 3 sövningar under narkos! Början på året stukade jag foten så rejält att de trodde att leden gått av. Tack och lov var den inte det. Men ack med akutenbesök jag hade januari/februari!!! Är nu inne på frikort nr 2 både inom sjukvården och mediciner!! Herregud vad tacksam jag är över att bo i Sverige,  för mina mediciner hade jag inte haft råd att lösa ut utan skattefinansieringen jag fått ta del av.

Sen huset då. Drömmen och förhoppningen var att vi skulle ha det klart till denna julen. Men nej, vi står stilla sen somras typ. Värmen gjorde att det knappt gick att bara där uppe för att göra något alls. Nästa jul SKA det vara klart om jag så ska ta lån för att hyra in snickare!!

Och jag hoppas på ett växthus då med 😉

I december var det även 2 år sen Laszlo gick bort. 2 år sen... Så smärtsamt det fortfarande är! Saknar han än och dagligen blir jag påmind om honom genom diverse saker.

Sen kom det en massa bebisar bland vännerna vilket gör att jag är bebissugen igen. Dessa små knyten ❤

Min styvmamma blev även klar med sina behandlingar och än är hon frisk från den jävla cancern. Jag hoppas att det förblir så! ❤

Ja 2018 började inte på bästa vis men avslutas desto starkare.

Nytt jobb, nya vänner, bättre ekonomi, handen påväg åt rätt håll. Bara ett frieri som saknas vilket jag hoppades skulle ske. Men ett frieri dök upp hos vännen min istället ❤ nu hoppas jag på att få bli tärna som är en av mina drömmar. Jag vill planera världens bästa möhippa!

Mycket kul väntar runt hörnet och jag välkomnar det nya året med öppna armar!

Tack alla för året 2018! Jag hoppas att det blir mer umgänge under detta året och massor med Goa skratt, middagar, festligheter och roliga spelkvällar. Ja jag hoppas det blir utomlands i år igen. För nu har jag ju fått en egen dykbuddy 😍

Tack vare värken är jag grinig som fan. Så grinig att jag själv kommer på mig att "detta var rätt onödigt".

Max en morfintablett om dagen får jag ta. Jag tar den på kvällen då jag blir dåsig av den och vill ju ha full uppmärksamhet på barnen. Ipren och Alvedon även som en cocktail fungerar inte alls längre. Vilket då resulterar i att jag går från morgon till kväll när barnen lagt sig och har ont.

Min finmotorik fungerar inte som den ska och smärtan har satt sig i tumleden. Pekfingret har med börjat göra ont och idag upptäckte jag att jag har svårt för att ens kunna skriva på ett tangentbord med handen. Jag vill bara gråta. Smärtan jag har idag är mycket värre än den jag hade innan första operationen. Hur är det ens möjligt? Det är meningen att jag ska bli bra inte sämre. Ångrar så sista ingreppet.

Om 2 v är jag tillbaka i tjänst. Jag längtar faktiskt att få jobba igen. Men jag får panik när jag tänker på att ha så här ont om 2 v. Det går inte. Men jag kan inte vara sjukskriven längre så jag får bita ihop och jobba trots smärta.

Varför skulle detta drabba min högra hand? Varför nu när jag har fått ett jobb jag trivs med? Varför?

Jag vill bara gråta och idag brast det för mig. Jag vill inte vara en krympling och jag vägrar gå och ha så här ont resten av mitt liv. Jag vägrar bli en bitterfi**a vilket jag kommer bli om jag ska leva med denna smärta.

Och jag vägrar bli beroende av tabletter!!

Vilken skitcirkel jag hamnat i.

Gode Gud, hjälp mig!