Gnälltråd
Jag måste få "böla av mig".
Jag hatar att behöva ha denna känslan i kroppen, men nu har jag det och jag måste få skriva av mig för annars spricker jag känns det som. Inte lönt att beklaga mig till O för han fattar inte och har inte samma behov som mig. Att umgås med andra.
Det känns som att jag bryter ihop i små bitar.
Jag saknar mitt gamla liv när jag hade vänner att umgås med. Jag saknar att ha en bästa vän som jag kan flabba var dag med om allt och inget, om skitsaker som ogräs i trädgården, om grabben med tubsockarna med sandaler man såg i affären, om vädret, om politiken, om jobb, om barn, om favoriträtten till snyggaste killen i kassan typ.
Sen Den hemska människan som jag tom förträngt namnet på, separerade på mitt jing och jang, min "tvillingsjäl", min bästa vän och mig, har jag aldrig fått någon som fyllt upp den platsen igen i mitt liv.
En bästa vän som var som min syster, som funnits i mitt liv i över 18 år, där jag var som en del av både deras familj och till deras föräldrar typ. Vi gjorde inte allt ihop men väldigt mycket. Jag visste allt om henne och hon visste allt om mig. Det behövdes ibland inga ord när vi umgicks, utan ibland räckte det att vi tittade på varandra och direkt visste vi vad vi tänkte/tyckte eller vad som var på väg att sägas.
Jag saknar denna personen i mitt liv.
Jag har två nära vänner kvar, men de är inte mitt jang som saknas i mitt liv. Jag finns alltid där för dem när de behöver mig. Men de har aldrig tid att ses. Och den ena, sen hon träffa sin kärlek, har typ nästan suddat ut mig ur sitt liv. Det är bara han och hans familj som gäller numera. Jag finns där bara när man behöver kräka av sig.
Jag vet inte hur ofta vi ska ses och det aldrig blir av. Jag vet inte hur ofta vi ska boka en kväll men den kvällen blir aldrig av.
Jag får ofta höra "Men du har så många vänner, bara titta på antalet på Facebook! Jag har inte ens hälften"
Jaha, så bara för att det är många bekanta på Facebook så har jag så många vänner.
Jag börjar de sista dagarna fundera mycket på varför det är så.
Jag har en som säger ofta jag hör av mig till dig så vi kan ses. Men detta höra av sig får jag vänta i evigheter på. Undertiden umgås det med alla andra så länge.
Jag får ofta höra, det är så enkelt att umgås med dig. Vi är så lika, du är så spontan och aldrig svår.
Men varför vill folk då inte umgås med mig?
Vad är det för fel med mig?
Är det O det är fel på?
Är det våra barn som folk tycker är jobbiga?
Vad är problemet?
Varför blir vi aldrig hembjudna till någon?
Varför blir vi aldrig medbjudna till något?
Varför hör aldrig folk av sig och frågar om vi inte kan hitta på ngt ihop?
Eller bara jag och någon annan?
Ut och käka?
Kolla på bio?
Shoppa?
Fika?
Vad som helst?
Jag fick en gång i ett pmsutbrott från den andra personen höra att jag vara så fruktansvärt egoistisk och besserwisser. Att jag alltid bara pratade om mig, fast det sällan var jag som drog upp ämnet mig i det fallet faktiskt utan där var det alltid den andra som skulle korsförhöra mig om allt
Det sårade mig ngt oerhört med tanke på hur mkt jag ställde upp för den personen. Något som jag sällan fick ngt tack för.
Jag har aldrig sett mig som varken besserwisser eller egoistisk. Men det är alltid svårt att se de negativa sakerna om sig själv.
Jag vet att jag kan prata oavbrutet om det mesta, jag vet att jag kan vara högljudd när jag pratar. Men besserwisser? Egoistisk?
Ja, då ingen vill umgås med mig är det kanske så. Så hemskt i så fall. Vilken jäkla pain in the ass jag är i så fall. Då har jag full förståelse för varför ingen vill umgås med mig.
Men detta äter upp mig.
Jag går i bitar.
Jag är social människa som älskar att umgås med andra. Istället sitter jag här ute på Bjäre och känner mig som världens mest ensamma varelse. Och jag vill kräka på den känslan. Jag hatar att må så här. Jag hatar att känna så här. Jag är så trött på allt negativt i mitt liv.
Hur fan ska man komma ur denna mörka spiral!!!!!
