Bit ihop fanns inte på kartan idag.
Bryt ihop och jag var eniga.
Trots 3.0
Till alla er som skakar på huvudet och säger att trots är bullshit... välkomna hit. Inte några fjuttiga minuter över en fika, utan gärna 2 dagar.
Så kan ni stoppa upp skitsnacket om hur bra era barn är. Att ni inte får uppleva sådant och att era små änglar har gloria och vingar.
Det hade min 3.5 åring med. INNAN hon nådde trotsåldern där det drog igång!
Antingen är era barn verkligen tillbakadragna och säger inte mycket (jag hoppas ni slipper smällen i tonåren), eller så har era barn det kanske väldigt släppt gällande regler.
Jag vet inte.
Men jag vet att trots är fan inget bullshit.
Efter 3 dagars gnäll, tjat, skrikandes, slita saker ur händerna, jaga hunden och slå han med pinnar/dra han i svansen/knipa han, äckla sig vid matbordet, ja you name it. Listan kan göras lång. Så brast det för mig.
Jag ville bara ge henne en smäll i baken och skrika håll käften ungjävel. Men jag tog på mig skor och jacka, gick ut och smällde igen dörren bakom mig. Och grät. Jag grät så in i helvete. Det gjorde så ont. Jag kände mig som den mest ensammaste personen i världen. Jag kände vilken negativ spiral jag hamnat i. Rättelse VI hamnat i. Jag kände ett enormt hat mot mig själv. Avsky. Illamående. Panik. Bröstsmärta. Sorg...
Vart tog min underbara älskade unge vägen? Va fan hände rent ut sagt?
Jag vet att hon testar gränser. Jag vet att hon bara är 3.5 år. Jag vet att hon måste gå genom denna fas för att starkare komma ur den, för att bli en tuff käck jänta med skinn på näsan. Jag VET!
Men måste detta vara så in i helvetes jävla svårt och jobbigt? Hade hon inte kunnat lyssna lite mer än hon gör?
Jag behöver en paus. Jag behöver det så sjukt mycket. Jag behöver få komma iväg och bara få vara Daria. Jag måste få andas! Jag vill klä upp mig (inte för att jag har kläder till min feta kropp), SMINKA mig, hälla i mig goda drinkar och lite vin, dansa räven av mig. Få känna att jag lever på ett helt annat plan.
Jag behöver ett jobb som jag kan lämna hemmet för någon dag i veckan så jag får en chans att längta hem till mina små hjärtan.
Jag behöver avlastning.
Jag behöver hjälp....
Jag bryts ner bit för bit och jag hör varningsklockorna ringa. Jag är nära en depression som jag varken har lust eller tid med.
Jag vill inte ha det så!!!!
Jag kanske är en sträng mamma som tycker att mitt barn ska sitta ner och äta och inte springa runt i huset med maten, äta den i sängen eller soffan eller hoppa runt med mat i munnen.
Jag är helt enkelt rädd för att hon får det i fel strupe och kvävs till döds.
Jag kanske är en sträng mamma som inte tillåter att slå hunden även om hon ser det som en lek och inte gör det för att hunden ska fara illa.
Jag tycker de ska lära sig att ha respekt för djur och även om Sam är världens snällaste så kan han få nog. Och den dagen vill jag inte ska existera.
Jag kanske är världens strängaste mamma som inte tillåter att slita saker ur nävarna på andra, skrika så fort det inte passar osv. Jag vill bara att hon ska vara omtyckt när hon blir äldre och att hon ska veta hur man uppför sig som vuxen. Jag vill att hon ska ha ett fortsatt gott hjärta.
Ja jag är långt i från världens bästa mamma, men jag älskar var mm på deras kropp. Jag skulle kunna dö för dem. Och det gör att allt detta är så fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt.
Satans helvetes jävla skit trots! Jag hatar dig så det spränger i varje cell i kroppen på mig.
Så alla ni som skakar på huvudet, för era barn är sååååååå snälla.
Antingen har de inte hunnit komma in i trotsen (Och jag hoppas ni slipper ett större bakslag långt längre fram), eller kanske ni ska rannsaka er själva. Ni kanske är väldigt snälla och släpper genom lite väl mycket saker genom fingrarna. Och då gör ni nog både barn och er själva en fet björntjänst.
Jag vet inte.
Jag kan ha fel.
Men jag VET att trots är ingen bullshit.
Och tror ni inte mig så är ni hjärtligt välkomna hit!
Förlåt.
Men jag är tvungen att få kräka av mig.
Det är som sagt ingen bit ihop dag utan bryt ihop.
Men oavsett.
Fan vad jag älskar er från topp till tå och tillbaka ingen. Jag lever för er och ni är det bästa som någonsin hänt mig.
Och jag skulle ALDRIG vilja byta er mot någon. ALDRIG!!
Alltså vad jag hatar t9!
