Funderingar
Jag tror att om jag skulle försvinna hade nog ingen mer än min familj saknat mig.
Jag tror helt ärligt att ingen ens hade lagt märke till att jag är borta.
Hur sorgligt är inte det på en skala?
Tur jag har mitt jobb så jag kan känna mig behövd, för just nu svider det så in i i själen.
Jag känner mig tom. Ensam. Oönskad.
Om jag försvann hade ingen saknat mig förrän jag inte svarar i telefonen när man ska bräka av sig.
Jag vill gå i ide och vakna om 20 år. Men jag vill att familjen går i ide ihop med mig, så de inte försvinner för mig.
Idag vill jag bara gråta.
Mår inte alls bra.
Den där kontrollen jag trodde börja komma tillbaka är nog inte tillbaka.
Försök vara positiv Daria! Jag orkar inte mer. Jag vill bara utplåna mig själv från denna yta just nu. Borta. När jag inte finns kommer det inte göra ont. Och ingen kommer märka att jag inte finns längre.
