jagochbabydino.blogg.se

Tack vare värken är jag grinig som fan. Så grinig att jag själv kommer på mig att "detta var rätt onödigt".

Max en morfintablett om dagen får jag ta. Jag tar den på kvällen då jag blir dåsig av den och vill ju ha full uppmärksamhet på barnen. Ipren och Alvedon även som en cocktail fungerar inte alls längre. Vilket då resulterar i att jag går från morgon till kväll när barnen lagt sig och har ont.

Min finmotorik fungerar inte som den ska och smärtan har satt sig i tumleden. Pekfingret har med börjat göra ont och idag upptäckte jag att jag har svårt för att ens kunna skriva på ett tangentbord med handen. Jag vill bara gråta. Smärtan jag har idag är mycket värre än den jag hade innan första operationen. Hur är det ens möjligt? Det är meningen att jag ska bli bra inte sämre. Ångrar så sista ingreppet.

Om 2 v är jag tillbaka i tjänst. Jag längtar faktiskt att få jobba igen. Men jag får panik när jag tänker på att ha så här ont om 2 v. Det går inte. Men jag kan inte vara sjukskriven längre så jag får bita ihop och jobba trots smärta.

Varför skulle detta drabba min högra hand? Varför nu när jag har fått ett jobb jag trivs med? Varför?

Jag vill bara gråta och idag brast det för mig. Jag vill inte vara en krympling och jag vägrar gå och ha så här ont resten av mitt liv. Jag vägrar bli en bitterfi**a vilket jag kommer bli om jag ska leva med denna smärta.

Och jag vägrar bli beroende av tabletter!!

Vilken skitcirkel jag hamnat i.

Gode Gud, hjälp mig!