jagochbabydino.blogg.se

5.6 kg sen 1 juli är nu borta och jag är så sjukt nöjd även om det innebär att vissa veckor händer inte ett skit, medans en annan vecka är 1 kg borta. Jag stirrar mig långt ifrån blind på vågen, måttbandet är min bästa vän där jag verkligen ser skillnaden.

Bara låren har jag tappat 4 cm i omkrets på, 9 cm i midjan och detta ska fortsätta ner, framförallt midjan. Enligt det hälsosamma normen ska tydligen kvinnor inte ha mer i midjan än 88 cm för att inte ligga i riskzon för olika sjukdomar. Jag vet inte om jag kommer nå 88 cm och i skrivande stund är inte det som är målet. Jag har små delmål och det första delmålet är att komma under 100 i midjan, vilket jag nu börjar närma mig. Det var läääängesen jag låg under 100. Närmare bestämt sen början av 2013!!

Jag tränar i omgångar. Ibland flera dagar i rad eller som nu när jag inte tränat ett dugg i över 10 dagar. Men igår tog jag mig i kragen igen. Ska jag nå både min första 0 på vågen och måttbandet så får jag sätta lite fart och inte bara reglera vikten med maten. 

Så igår ställde jag mig på crosstrainern igen. Första gg sen jag drog igång träningen som jag fixade att köra på i 30 min utan att stanna till en enda gg för att dricka.

Idag.... idag bestämde jag mig för att verkligen testa på att jogga en runda. Kassa skor men jag drog ut. 1.85 km med jämt tempo fixade jag. Alltså förstå hur stort detta är för mig.

Jag sprang alltså 1.85 km utan att gå en meter av denna sträckan! Det gick allt annat än fort men det kan bokstavligen kvitta.

Så stolt jag känner mig!

Nu ska jag försöka att verkligen få in styrkeövningar, ju mer muskler desto starkare kropp och desto mer förbränning. 

Jobbyxorna börjar kännas lite lösa, så även jeansen. 2 kg till och jag har lovat mig att jag ska få köpa mig ett par nya jeans. Så nu kör jag på. Dessa jeans ska finnas i mitt hem innan oktober är slut. I december ska jag ha finaste klänningen på när jag examineras. Det ska lysa om mig då. Och till den dagen ska jag ha tappat 10 kg minst från startvikten. Jag vet att jag kan klara det. Jag har ju mindre än 5 kg kvar till ett av de stora målen. Men först de små delmålen. De är de som peppar och motiverar.

2 cm kvar och 2 kg. Nu kör jag. Jag fixar detta nu. Nu jääävlar Daria!!!

Jag har en hel del timmar sparade sen förra året. 1 januari fick jag ytterligare nya 7 v vilket resulterar i att jag har 430 h att plocka ut detta året. Som om det inte är nog har jag ytterligare 48 h resekomp som måste plockas ut i år sedan brinner de inne. Tydligen är jag värst av alla på jobb gällande flest semestertimmar som måste förbrukas i år!! (Kul att vara bäst/värst någon gång 🤣)

Om jag plockar ut allt detta behöver jag inte gå till jobb detta året. Men detta finns inte som ett alternativ. För mig alltså. Hade jag inte redan varit sjukskriven så länge som jag har hade det varit en annan 5a, men nu är det inte så. 

Så då kommer vi till den stora frågan när ska man lägga semester? Jag får bara spara ett visst antal timmar till nästa år så en hel del måste brännas i år. Jag kan inte plocka ut det i pengar. Jag kan lägga in om jul och nyår, men alla som plockar ut föräldraledigt går före så det är en minimal chans att jag kommer få ledigt då. I år kan man inte heller åka någonstans även om jag är sugen, men vill inte riskera att dra hem något eller få något på tex kanarieholmarna. Hade velat åka och hälsa på i London, men vågar inte med tanke på hur det ökar där. Hade så gärna velat åka till Thailand vart jag faktiskt inte är rädd för att vi hade blivit smittade, men vågar inte sätta oss på ett plan i så många timmar. Så, i år åker vi ingenstans. När ska man då ta semester? Och vad skulle jag göra hemma på den semestern?

Jag trodde aldrig att jag skulle sitta med ett sådant lyxproblem någonsin i mitt liv!

Jag hade kunnat plocka ut när de har sitt höstlov, men då kommer loppan protestera för de hittar alltid på en massa kul på loven på fritids och jag vet hur besviken hon är var gg när hon inte får vara där då.

Jag vill inte plocka ut semester och sitta själv hemma, jag är riktigt trött på det och saknar rutiner så jag får saker gjorda. Så när ska jag plocka ut semester? Eller min resekomp?

Oktober jobbar jag 50 %, sedan är det nov och dec kvar bara. Och det är nu det slog mig, VART TOG DETTA ÅRET VÄGEN??? Herregud, det är bara 3 mån kvar!!!! 

Jag fick nästan lite panik när jag inser hur lite tid det är kvar av året.... Jag måste gå och röja lite... och fundera när 17 jag ska planera semester av de 2 mån jag kommer ha kvar att lägga 430 + 48 h på..... 🤣

Kommer sluta med att jag lägger in allt till min pension som man tydligen har som ett alternativ att kunna göra. Jösses.....

Jag. Joggade!

Jag som tillhör kategorin - ser ni mig springa så lägg benen på rygg för det är något som jagar mig.

Har i några dagar känt sug att faktiskt springa. Idag passade jag på en kort liten sträcka när barnen cyklade och Olof höll i Sam på vår lilla kvällsrunda.

Kändes i hälsenan men annars var det faktiskt helt ok! Kanske att jag införskaffar lite bättre skor och faktiskt provar på att ta mig en runda!! Ja jag vet, jag är med i chock!! 

Men det är väl sådant som kanske händer när man börjar känna sig lite lättare 😉

Jösses, det ska kännas att man lyckats tugga till sig dessa kilon. Väck ska dem! Imorgon är det dag 20 av 30 på min utmaning. Innebär att det är dags att väga och mäta mig. Är väääldigt nyfiken på dessa dagars resultat. Trosorna är inte längre ett extra hudlager i varje fall 😊🙈

Jag har alltid varit stolt över min dotter, synnerhet när det handlar om skolan och dess arbete. Alltid. Hon är mycket framåt, duktig, snabbtänkt och snabblärd. Jag har fått höra det många gånger och var gång under dessa samtal växer jag lätt några cm på längden av stolthet. Så även idag tills det började bli tråkigt för henne att sitta och lyssna  synnerhet när det började pratas om lite mindre roligare saker.

Jag var så nära att resa mig upp, lämna ungen på skolan och gå hem utan henne. Fy för vad jag skämdes. Det var till att sitta och göra grimaser, sitta och slå i bordet, lägga sig på golvet och rulla runder och hysteriskt låtsasskratta. På fullaste allvar WTF??????

Vad i helvete har hänt? 

Är det min dotter?

Vad har gått snett i uppfostran?

Vem har lärt henne detta beteendet?

När lärde hon sig detta?

Jag är var tom på ord och full med skam.

Tydligen är det svårt att få in att när någon säger sluta så slutar hon inte. När någon säger jag vill inte så fortsätter hon. När någon försöker säga ifrån då lyssnar hon inte. 

Hon kör sitt egna race, precis som hon börjat göra hemma. Och jag som trodde att det bara var hemma dessa problem fanns. 

Jag ville bara slå näven i bordet och ryta till att nu räcker det, uppför dig! Men nej, det kan man ju inte göra på en skola. Så där satt jag och bet mig i läppen för att inte säga ngt som man inte bör. Där satt jag från att ha växt några cm till att jag krympte det dubbla av skam. Där satt jag och bokstavligen bara ville sjunka genom golvet.

Någon som har bra tips på hur man får sitt barn att lyssna på vad man säger till? Som får en att respektera ett nej? Som får en att uppföra sig normalt inte som en vilde?

Eller det är normalt att en snart 7 åring tror sig veta bäst, vägrar att lyssna, var en besserwisser gällande allt, drama Queen, uppkäftiga, skrikiga och gapiga, uppföra sig som en vilde och är värre än vad de kan tänkas vara i tonåren?

För är det det som är en 7 åring beteende då vill jag inte vara med längre. 

Det bråkas var dag här hemma och jag vet inte hur jag ska nå fram till henne.

Det värsta är att Livan börjar ta efter. Jag bara ORKAR INTE detta!!! 

Jag är trött och sliten. Jag behöver semester från mitt egna liv, mina egna barn, hur hemskt det än låter. 

Hjälp.....

Jag ska inte väga eller mäta mig förrän dag 10, 20 och 30. Men redan nu känner jag mig lite lättare även om jag är småöm och sliten. 

För att motivera mig till att ge mig på träningen idag var jag tvungen att ta foto för att se om där är någon skillnad. Nu är första fotot taget precis innan lunch och andra direkt på morgonen, vet inte om det gör någon skillnad, men jag hoppas det inte spelar någon roll. För gör det inte det så inbillar jag mig att jag redan efter 5 dagar ser resultat. Det peppar mig enormt att verkligen träna även idag och imorgon och måndag osv 😊

Så mission arbetsbyxa ger resultat. Önskar det gick lika bra med handen 🙏

Sjukskrivningen denna runda löper till sista sept och innan dess får jag förhoppningsvis veta om det blir en ny operation i närtid eller inte. Handen var bra mot vad den är idag efter senaste operationen. Jag åker in med ett problem och kommer tillbaka med ett annat. Denna gång ett handikapp.

Men... Jag har upptäckt en sak nu när jag går hemma. Min vikt har skjutit upp i höjden! Eller egentligen skiter jag i siffrorna på vågen men jag märker att kläderna sitter INTE som de ska. Provade mina arbetsbyxor, då dessa ska på 1 okt om inget annat händer. KATASTROF!! Jag kunde knappt knäppa dem. WTF liksom, när och hur hände detta? Jag tycker inte att jag trycker i mig en massa skit. Men något har jag uppenbart gjort fel.

Så nu är det mission arbetsbyxa! Jag har mindre än 30 dagar på mig att lyckas få på mig dem och knäppa knappen UTAN att de spricker, knappen flyger av och att det ser ut som jag har en badring hängdes runt linningen. 

Tror ni jag klarar det?

Jag måste. Jag skiter som sagt i vikten men måttet runt midjan måste minska. Så nu kör jag fullt ös var dag. 30 min svettning på hög nivå och ca 30 min övningar. Maten har jag börjat reglera och verkligen börjat tänka om. Det är i huvudsak mest grönsaker på tallriken och jag försöker minska ner på bröd, pasta, ris och potatis. Jag ska klara detta!

Men i all denna djungel så började jag fundera. Läste att någon bytte ut smör mot margarin för att minska på fettet. Kan någon förklara för mig varför man ska göra det? Jag liksom vägrar margarin, ska det vara fett på mackan eller i stekpannan eller i ugnen så vill jag ha naturliga produkter i form av smör eller bra olja, inte margarin.

Så om någon vänlig själ läser detta och kan svara mig varför byta smör mot margarin, snälla upplys mig.

Jag har varit där uppe och vänt och jag ska ta mig tusan inte dit igen. Så då är det läge att ta tag i detta. Igen. Kam säga att just nu saknar jag utbildningen som fick mig att ramla ner i cm. Jag ska dit igen och tom förbi. Jag har gett mig fan på att jag ska kanske inte nå vikten/storleken innan barn, men i varje fall närmare den vikten/storleken än den jag står på idag.

Jag har börjat att ta tag i maten och allt småätande. Träningen får bli raska promenader. Vet inte om det är så lämpligt att köra tuffare pass med massa smärtstillande i kroppen från morgon till kväll, så i dagsläget skippar jag den biten. 

Handen då. 

Skit. Skit. Skit.

Jag har idag fått en remiss till handkirurgen redan nästa vecka. Kan tillägga att jag hade kontakt med min kärlläkare i måndags! 

Mitt pekfinger hänger inte alls med och både den, tummen och handen blir stelare för var dag som går trots att sårläkningen  går åt rätt håll och att jag ständigt använder handen och tränar den. Jag är ledsen, irriterad, besviken och orolig. Det var inte så här det skulle gå.

Har nu passerat vecka 7 sen operationen gjordes. Det var meningen att det skulle bli bättre inte sämre!

Funderar på att anmäla till patientnämnden men drar mig lite för det.

Det värsta med allt detta är att mitt humör är i botten i och med smärtan. Jag har verkligen inte ork eller lust till något och barnen blir lidande pga detta.

Jag vill göra så mycket med dem men jag bara orkar inte!! Och det gör mig så besviken på mig själv.

Så skit i dubbel bemärkelse.

Ska bli spännande att se vad de säger hos handkirurgen nästa vecka. Jag hoppas på goda nyheter.

För första gången i mitt liv behövde jag INTE leta efter parkering när jag kom dit, utan kunde parkera utanför sjukan och snabbt gå in. Ensam satt jag även i väntrummet så jag behövde inte oroa mig allt för mkt gällande att smitta någon eller att bli smittad.

Väl inne på undersökningen blev det ett nytt ultraljud trots att allt såg bra ut på MRT. Men på ultraljudet såg eller hördes det inte lika bra. De upptäckte ett artäriöst blodflöde i min ena ven i handen och de misstänker att min ven och artär växt ihop. Inte så bra förstod jag det som. En ny op skulle planeras men då det är coronatider så skulle det dröja även om de skulle prioritera.

Jag var i Malmö för mindre än 2 v sen. Idag damp det ner ett tjockt brev i lådan med decutantvål som jag ska tvätta hår och kropp med. Nästa vecka ska jag sövas på nytt.

Det gick jäääääädrans fort!!! Så länge som jag väntade på tiderna för de andra två operationerna och så dimper detta brev ner inte ens 2 v efter undersökningen. 

Förstå mig rätt. 

Jag är förbannat tacksam över att jag är prioriterad. Men jag var verkligen inte förberedd på att det skulle gå så fort. Och just nu är jag i blandad glädje/räddchock....

Min önskan om att få optid nu för att slippa vara på jobb slog in. Den skulle helst kommit tidigare men bättre nu än mycket senare. Men jag är som sagt inte alls beredd på detta.

Då tiden kom så fort börjar jag undra hur allvarligt läget är egentligen?

Nåja. Snälla hand. Bli bra nu. Så kanske det räcker med en sista op efter denna omgång.

Helvetes förbannade skitvirus! 

Jag är samtidigt inte ett dugg förvånad över att viruset existerar. Nej faktiskt inte. Vad jag är förvånad över är att det har hunnit ta så många liv.

Som fd uppfödare av kaniner har jag sett hur det fungerar i kaninerna värld. Så fort stammarna blir för stora i det fria slår alltid tex pesten till. Swish och de svaga individerna försvinner, de som blir sjuka men är tillräckligt starka överlever och skapar immunitet och sen de starkaste som inte ens blir sjuka.

Stammarna är rensade, minskade och de återgår för att leva i "harmoni" i lagom stora stammar, ja ni fattar.

Efter några år när stammarna blivit förstöra igen så kommer pesten igen och swish, gör om samma sak igen.

Jag jämför detta med oss människor. Virusen vi haft har alltid startat vart där finns mest befolkning som bor tätt. Detta är naturens sätt att rensa på.

Men vad hjälper detta mig, att jag förstår och vet detta när jag är bokstavligen är jävligt rädd för detta lilla mikroskopiska skitvirus, som jag inte ens kan se med blotta ögat?

Då jag har en samhällsviktig tjänst innebär det att jag är trygg ekonomiskt, för jag måste gå till jobb, annars har jag inget jobb kvar. Olof kommer få vara hemma om de stänger ner skolan/förskolan för det räcker inte att enbart en av oss har en samhällsviktig tjänst, så vi kan lämna barnen. Men vad kommer då hända med hans företag? Vad kommer då hända med vår ekonomi?

Det positiva är att barnen inte risker att bli smittade på skolan. Men det räckte de var hemma 1,5 v pga div symptomer bla hosta. De KLÄTTRADE på väggarna! Hur mkt jag än aktiverade dem så räckte inte den stimulansen. 

Jag vill träffa mamma och pappa med familj men jag vågar inte. Alla tillhör riskgrupperna, är det inte åldern är det sjukdomar och jag vill inte ha det på mitt samvete. Men tänk om de blir smittade ändå och jag aldrig mer Får se dem. Det skriker i mig av smärta bara av denna tanken.

När vi var i Egypten så blev vi riktigt dåliga. Olof värst av oss alla och kämpade längst. Alla symptomer fanns men vi var då lyckligt ovetande om det virus. Feber, muskelvärk, huvudvärk, halsont, tappad smak och luktsinne, hosta. 75 % av hotellet blev sjuka under tiden vi var där. Och jag minns alla hostningar som ekade mellan väggarna.

Jag vill bli testad för att se om vi har antikropparna. Då vet jag om vi är immuna och träffa mina föräldrar utan problem, kunna hjälpa dem. Jag kommer känna mig lugnare av att veta att barnen, mamma, Olof och jag inte kan bli sjuka i detta. Och jag slipper bli rädd och nästan få panik över att någon på jobb får symptomer och jag ska behöva servera dem mat.

Snälla låt skiten försvinna fort.

Låt Sverige klara sig utan samma öde som Spanien, Italien mfl.

Snälla.

Jag hoppas att Tegnell vet vad han gör och han och co guidar oss i rätt riktning. Jag hoppas så. Jag hoppas att alla 08 tar sitt ansvar och stannar där de hör hemma, att folk inte är ego och tar med smittan hit. Problemet är att när folk är rädda om sitt liv så skiter de i vad andra säger. Det är rovdjuret i dem som vaknar och de tänker bara på sitt egna liv då överlevnadsinstinkten vaknar. Så jag förstår dem, men snälla. Kom inte hit....

Men så hände ngt. Livet började sakta sakta spira in i ådrorna på mig igen. Jag börjar må bättre och jag kan ge mig i backen på att det är solen som börjar visa sig mer och ljuset som börjar återvända.

Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så påverkad av mörkret som jag varit denna period. Men med facit i hand att vi slagit rekord i antal lite soltimmar är det inte så konstigt kanske att även jag brakade ihop.

Och när jag de senaste dagarna ser att folk jag känner separerat eller tom tagit skilsmässa så är det ännu mindre konstigt att jag mådde som jag gjort. Det är uppenbart fler som blivit påverkade på ett eller annat vis.

Det sägs att klarar man 7 års krisen och 10 års krisen så överlever förhållandet allt för det mesta. 

Vi har passerat 7 års krisen och än är vi en familj. Låt det så förbli även när vi passerar 10 år. Låt mig få slippa fler mörka perioder i mitt liv. Låt mig få känna glädje och skratt de flesta dagar och hitta tillbaka till mig själv igen. Jag är på väg.

Där är folk jag tappat längs med vägen. Vissa har jag varit så stark att jag själv klippt av bandet med, medan andra sorterar bort sig själva. Och jag trodde helt ärligt aldrig att det skulle kännas så bra. 

Någon har hittat tillbaka in i mitt liv igen och andra nya har ramlat in i livet. Underbart. Låt det fortsätta så. Men framförallt, låt mig få hitta tillbaka helt. Jag längtar till den dagen ❤

När de själva rensar bort sig så liksom har jag insett att en stor sten faller från ens axlar och helt plötsligt blir det så mycket lättare att andas. Precis som att ens energi sakta kommer tillbaka i ens liv.

Jag är oerhört tacksam över detta. 

Tack. Tack. Tack.

Är fruktansvärt ljudkänslig för visst ljud. 

Mitt öra och mående tär på mig.

Min hand tär på mig.

Jag mår kasst.

Jag har ingen ork överhuvudtaget i kroppen.

Jag har panik för allt.

Jag känner en enorm stress som äter upp mig inombords. 

Jag orkar inte bry mig om något.

Jag behöver plugga men får inte ro i kroppen.

Jag behöver röja men orken finns inte där.

Jag behöver ta tag i träningen men motivationen är borta.

Kan man bara ta och slänga ut allt och hoppas att allt faller på plats sakta men säkert?

Kan man fly sitt egna liv ett tag för att hoppas att alla bitar faller på plats igen?

Kan man gör något överhuvudtaget?

Jag saknar mitt glada jag. Vart finns du?

Jag saknar att skratta och le med hela själen.

Jag saknar glädjen som infann sig bara jag tittade på barnen. Jag saknar positivitet i mitt liv.

Jag älskar mitt jobb men tom det har börjat kännas som en börda just nu. Det enda som är bra med att gå dit är att jag har en paus från mitt privata liv. Detta är skit. Bokstavligen skit. Jag behöver hjälp.

Denna jul går till historien som den mest känslolös glädjelösa jul för mig. Jag som älskar julen. Detta är fan inte ok. 

Känns som inget hjälper vad jag än gör. 

Jag står och stångar huvudet i en vägg utan resultat. Jag vet inte hur jag ska agera eller tänka längre. Det finns bara en stor jäkla blockad på mina axlar. Och den är tung att bära. 

Hörde någon säga att bär man på en tändsticksask länge nog blir den med tung. Och det är så sant. 

Så 2020 jag ber dig. Ge mig en nystart i livet. Hit me. Jag är redo för en nystart. För detta fungerar inte. Jag tynar sakta bort inombords.

En fjäril kom och satte sig på min hand idag när jag som mest tyckte synd om mig själv. Undrar vart den kom från och undrar vart den sen tog vägen?

Tillhör inte vanligheterna att ha en fjäril inomhus i dec eller att de sätter sig på handen på en. Men den gjorde situationen lite gladare för stunden.

I helgen hade loppan sitt 6 års kalas. Ett tag kändes det som kaos med massor med folk i huset, men efter alla syskon och föräldrar lämnat och 11 barn var kvar så är jag impad över hur bra det blev. Det enda som Visade att vi haft så många barn här var popcornsmulorna på golvet. Fantastiskt vad fint det gick. Och loppan var nöjd. Saknar den tiden när livet var så enkelt.

Jag tror helt ärligt att ingen ens hade lagt märke till att jag är borta.

Hur sorgligt är inte det på en skala?

Tur jag har mitt jobb så jag kan känna mig behövd, för just nu svider det så in i i själen.

Jag känner mig tom. Ensam. Oönskad. 

Om jag försvann hade ingen saknat mig förrän jag inte svarar i telefonen när man ska bräka av sig. 

Jag vill gå i ide och vakna om 20 år. Men jag vill att familjen går i ide ihop med mig, så de inte försvinner för mig.

Idag vill jag bara gråta. 

Mår inte alls bra.

Den där kontrollen jag trodde börja komma tillbaka är nog inte tillbaka.

Försök vara positiv Daria! Jag orkar inte mer. Jag vill bara utplåna mig själv från denna yta just nu. Borta. När jag inte finns kommer det inte göra ont. Och ingen kommer märka att jag inte finns längre.