jagochbabydino.blogg.se

Efter alla dessa tårar och gråtattacker som fortfarande kommer kan jag nu skriva under på att jag har ont i mina ögon. Jag fattar fortfarande inte att han är borta, och jag kommer på mig själv hela tiden titta bort på de ställena min älskade misse brukade ligga på.

 

Junior har varit helt vild och galen i magen på mig sen jag vaknade idag, kanske inte så konstigt med tanke på att han antgligen känner av min sorg. En sorg av ikke dess like.

 

Det gör så ont i mig och det kommer det göra ett bra tag, men samtidigt så känner jag till en viss del en lättnad. En lättnad över att jag vet att jag gjorde rätt och det var inte en dag försent.

Det var dags, även om jag inte vill veta av det ämnet. Min pälsboll skulle ju finnas för alltid ihop med mig. Vi tog tass på detta. Kommer jag någonsin sluta sakna honom?

Det är tomt....

Och jag har ingen som helst lust att göra något.

Det behövs dammsugas, vilket jag inte känner för.

Jag skulle behöva diska, vilket jag inte känner för.

Jag skulle behöva handla mat så jag får äta något idag, vilket jag inte heller känner för.

Bebisen går det ingen nöd på, den tar ju utav min energi, det är snarare jag som får lida. Och även nu har gjort i två dygn, för min aptit är helt borta. 2 mackor till frukost sedan inget. Jag vill inte, jag orkar inte, jag känner inte för det.

BM kommer hoppa jämnfota av lycka för jag går inte upp mer i vikt....

 

Skit....

Att en katt kan lämna så mycket tomrum efter sig, det är ju helt otroligt.

Men detta visste jag att det skulle kännas så.

Jag har varit indirekt förberedd på detta i 2 års tid nu egentligen.

Men men...

 

I brist på lust har jag suttit och surfat lite.

Inte för att jag egentligen känner för att göra det heller, men jag bara gör det automatiskt utan att tänka mig för.

Jag fick ett mail med en mysig filt som heter Babynomade.