jagochbabydino.blogg.se

Efter en helg + en måndag där man stått en del och gått en del och sovit dåligt hoppas jag nu att jag börjar komma i fas igen.

Hoppas.

Imorgon är det dags för jobb i 4 dagar och då gäller det att energin är tillbaka. Och gärna att denna fina svullnad och vätskeansamling drar sig ur min kropp.

 

Mina händer har börjat svullna mer och mer vilket gör att mina händer dagligen somnar/domnar av då vätskan trycker tydligen på nerverna i handlederna på mig. Verkligen mindre skönt.

Vaknar flera gånger om nätterna av att det gör ont och på dagarna får jag gå och göra "knipövningar" med händerna för att pumpa igång cirkulationen.

Kan säga att det är en aning jobbigt när man ska utföra massager och andra behandlingar och inte ha riktigt full känsel i mina händer.

 

Som om allt detta inte var nog så vaknade jag även idag och var svullen i ansiktet.

Not a good sign!

Hoppas verkligen detta var tillfälligt, för att råka ut för någon havandeskapsförgiftning är jag allt annat än intresserad av! Om inget annat har jag inte tiden till detta.

 

Ska bli spännande att se hur jag kommer fixa att jobba 4 dagar i sträck denna runda med tanke på att det var asjobbigt sist i bara 6 h. Kroppens motorik är inte riktigt vad den har varit och som O påpekat så har jag tom börjat lika en pingvin numera när jag går. Tydligen har jag börjat att vagga fram lite lätt. Jippie... Eller inte faktiskt.

 

Just nu längtar jag efter ett par saker....
* Att kunna få ligga på magen en stund.....
* Att slippa ha ont i händerna

* Att slippa ha ont i fötterna av att bara ställa mig upp
* Att kunna böja mig fram obehindrat

* Att kunna se vad man raknar när man rakar bikinilinjen UTAN att behöva ha en spegel för att kolla att det blev ordentligt gjort

* Att få se det lilla knytet som ligger där och gror <3

 

Att vara gravid har jag insett att det tar och kickar igång ens känselfaktorer.

En sak jag lagt märke till är att jag helt plötsligt känner mig mycket ensam, och ibland nästan lite oönskad.

 

Snart tid att flytta från mitt hem jag haft sen jag var 4 år och det gör ont.

För även om jag inte umgås med mina vänner 24/7 så vet jag att de alltid finns mig nära.

Helt plötsligt så kommer jag stå där ensam utan dem, även om det bara tar 40 min att köra, så kommer det aldrig bli detta spontana där man bara kommer in en runda över en kopp te och lite flabb i någon timme.

 

Det gör ont i mitt hjärta.

Och dessa jädrans graviditetshormoner gråter.

I dont like it at all......

 

Nåja, allt är en fas i ens liv.

Allt är en stor prövning.

Jag är stark (hoppas jag) och snart har jag mitt hjärta i min famn.

 

Bara att bita ihop och bida av tiden.

Det blir bättre.

Efter regn kommer alltid solsken ;)

 

<3