Tillfälligt avbrott
Junior är född.
Junior som visade sig vara juniorita.
Min lilla myra.
Min lilla groda.
Min lilla donna.
Mitt älskade allt.
Jag har så mycket som jag skulle vilja dela med mig av, men just nu befinner jag mig i en hel säck med hormoner som tar över allt. Jag vill bara gråta hela tiden men försöker bita ihop.
Varför kan jag inte förklara.
Det är glädje och lyckotårar.
Jag kan inte med ord beskriva denna känsla jag bär på.
Att få äntligen hålla sitt barn i sin famn.
Att inte se henne (som när man sitter i bilen och hon sitter där bak) är en ren plåga.
Jag hade kunnat hålla henne 24/7 i min famn, bara sitta och titta på henne, bara sitta och pussa på henne, bara sitta och sniffa på henne, bara känna hennes hud mot min.
Men det går inte.
Jag måste verkligen behärska mig så jag låter henne vara i fred när hon sover.
Jag trodde aldrig att man kunde få sådana känslor för någon.
ALDRIG!
Men de känslorna jag har, de kan man bara förstå om man själv blivit mor/förälder.
Jag bara säger, gud nåde den som kröker ett hår på hennes kropp.
Gud nåde....
Det gör ont i mig med alla känslor som bara svallar över.
Jag trodde verkligen aldrig att man kunde älska någon så mycket som jag gör med mitt egna barn.
Den som väntar på något gott.....
Älskar dig lilla myran <3
Och dig med min fina O <3
Tack för allt stöd och för att du fanns där vid min sida.
Du är den finaste pojkvännen man kan ha.
Älskar er, min fina fina familj, även klumpedumpe Sam <3
Dags att hoppa in i duschen för att få kontroll på tårarna.
Snart vaknar nog myran med och då är det dags för en av mina favorit stunder, amning.
En tid som verkligen bara är hennes och min <3
