1.5 års trots?
Finns ens det? I så fall är vi mitt i detta och jag undrar vissa stunder varför jag ville ha barn.
Har jag varit så jäääävlig rent ut sagt en gång i tiden?
Eller är det mina hormoner som spelar mig ett spratt just nu? Kan säga att när det är som värst vill jag säga upp mig som mamma.
HELVETE VILKET HUMÖR DET KAN GÖMMAS I EN SÅN LITEN! *gaaaaaahhhhh* jag hatar dessa stunder. Det finns fan inget positivt eller gulligt med dem och jag vet inte hur fan jag ska hantera detta.
Ursäkta min dåliga franska men som ni förstår så kokar det inombords. Jag hade kunnat sätta ut en annons på blocket så irriterad jag är för stunden den.
Men vad gör man? Räknar till 100 och lär sig slå dövörat till. Nu, NU har jag förstått hur föräldrar ibland inte tycks höra sina barn. Fantastiskt att man skulle lära sig förstå det en dag.
Blä, skönt att få kräka av sig!
Bläddrade förbi ett skojigt foto på FB. Undrar om detta verkligen är sant!
Nu får jag väl återgå med mitt fokus till fröken golvpolerare igen.
Ge mig styrka idag! Jag vill ha 1 dags semester från detta... 1 v hade fungerat med. Men så vet jag att jag hade saknat henne redan efter ett par timmar. Men ursäkta jag säger detta, fan vad gott de hade varit just nu!
