Fredag
Sista dagen på förskolan denna v fick pappa O ta hand om. Allt hade gått bra även idag.
På måndag är det dags igen och sista inskolning veckan drar igång.
Det skrämmer mig att om 1 v så jobbar jag var dag och får inte träffa min dotter lika mycket efter de.
Det som gör att det gör ännu mer ont nu är bilderna på lille pojken som spolats upp på land. Jag har så svårt att släppa den bilden från min näthinna. Jag ser denna lilla slappa livlösa kropp och vill bara kunna lyfta upp och försiktigt väcka och säga hej,, allt kommer att bli bra.
Kan inte tänka mig vad hans pappa går igenom som förlorat sina barn och sin fru i denna tragedi. Hur maktlös han måste ha känt sig när han inte kunde rädda någon ur sin familj. Det gör så förbannat ont i mitt hjärta!
Jag börjar genom detta redan räkna ner.
Räkna ner dagar tills jag inte blir tvingad till att skicka iväg min dotter gör att behöva jobba.
Missförstå inte. Jag jobbar gärna men hade helst gjort det utan att behöva låta någon annan ta hand om mitt barn....
Älskade lilla tös!!!
Jag älskar var dag, var sekund jag får spendera tid med min stora stora kärlek. Låt mig få göra detta så länge jag lever. Älskade lilla solstråle!
