Älskade du <3
Dagen som jag länge innerst inne vetat skulle komma inom snar framtid, men som jag slagit bort ständigt, kom.
Vilket är så fel så fel, för han var som en katt med sina 9 liv, fast typ 25 liv istället. Kändes det som.
Så många gånger man fått höra att nu, denna gång kan ni nog förbereda er att det kommer vara dags att säga hejdå, men nej.
Han klev ut från sjukhuset kryare än vad han var innan han blev sjuk,
VAR GÅNG!
Han skulle ju ha gjort samma sak denna gången. Han var ju som en katt med sina 9 liv!
Det skrämmande är att när vi bokade resan, när mamma sa att hon skulle följa med, då strax därefter hade jag en känsla att han kommer lämna oss när vi är iväg.
Men jag slog bort det. Varför skulle han göra det då när han klarade sig hur bra som hest var gång han åkte in på sjukan i 2 års tid nu? Varför skulle han inte fixa det om det skulle ske när vi är iväg?
Varför??
Senaste gången jag/vi fick träffa han var till loppans födelsedagskalas den 19 november.
Veckan inne låg han inlagd, samma visa då som denna gång. Han piggnade till sig ordentligt och förklarade för läkarna att de fick vackert se till att göra sitt bästa, för han skulle till sitt barnbarns födelsedagskalas, så ut ur sjukan skulle han.
Och han var här, han kom.
Lilla "skruttiga" Laszlo.
Han hade köpt en Mamma Mu julkalender till loppan, där man fick en bok var dag. En liten pixibok.
En så bra present alltså!!
Han var med här med oss, och han var glad. Han var så glad för sina barnbarn, Och jag var superglad över att de hade extramorfar. Även i en skruttig variant.
Laszlo, som funnits i mitt liv de sista 35 åren.
Vilket är så fel så fel, för han var som en katt med sina 9 liv, fast typ 25 liv istället. Kändes det som.
Så många gånger man fått höra att nu, denna gång kan ni nog förbereda er att det kommer vara dags att säga hejdå, men nej.
Han klev ut från sjukhuset kryare än vad han var innan han blev sjuk,
VAR GÅNG!
Han skulle ju ha gjort samma sak denna gången. Han var ju som en katt med sina 9 liv!
Det skrämmande är att när vi bokade resan, när mamma sa att hon skulle följa med, då strax därefter hade jag en känsla att han kommer lämna oss när vi är iväg.
Men jag slog bort det. Varför skulle han göra det då när han klarade sig hur bra som hest var gång han åkte in på sjukan i 2 års tid nu? Varför skulle han inte fixa det om det skulle ske när vi är iväg?
Varför??
Senaste gången jag/vi fick träffa han var till loppans födelsedagskalas den 19 november.
Veckan inne låg han inlagd, samma visa då som denna gång. Han piggnade till sig ordentligt och förklarade för läkarna att de fick vackert se till att göra sitt bästa, för han skulle till sitt barnbarns födelsedagskalas, så ut ur sjukan skulle han.
Och han var här, han kom.
Lilla "skruttiga" Laszlo.
Han hade köpt en Mamma Mu julkalender till loppan, där man fick en bok var dag. En liten pixibok.
En så bra present alltså!!
Han var med här med oss, och han var glad. Han var så glad för sina barnbarn, Och jag var superglad över att de hade extramorfar. Även i en skruttig variant.
Laszlo, som funnits i mitt liv de sista 35 åren.
35 år!!!
Han var min extrapappa. Han visade mig Ungern och gav mig ett land jag älskar.
Han lärde mig att åka skidor, jag tror att han även var delaktig i att lära mig att simma.
Han spelade in musik på kasettband från radion när det var en bra poppig låt.
Jag minns allt det där, som om det var igår.
Han bar mig i sina armar när jag skadade knäet rejält i Jugoslavien.
Han hade sina "smutsiga" händer i och med hans mekaniska verkstad. Och lite metallflisor i fingrarna.
Han älskade stark mat och han kunde även tyska.
Han frös sällan.
Och han var en jävel på att sno åt sig parkeringsplatser.
Han var Laszlo. Världens bästa Laszlo.
Och det gör så jävla helvetes ont att han inte finns här längre.
VARFÖR??????
Han skulle leva i minst 10 år till.
Han förtjänade inte de sista 2 åren i sitt liv. Inte på det plågsamma vis han fått leva dem.
Han skulle inte sluta sitt liv så som han fått göra.
Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist.
Den 17 december drog han sitt sista andetag.
Kl 4-5 på morgonen blev mamma uppringd när vi var i Egypten.
Mamma tryckte av samtalet, hade ingen tanke på att det kunde röra Laszlo, utan snarare var tanken vem fan ringer vid denna tid.
Kl 8 Egyptisk tid ringde läkaren, då var kl 7 i Sverige.
Han sa till mamma att det är nog dags nu.
Vad skulle vi göra?
Vad kunde vi göra?
Även om vi lyckats boka biljetter på studs på morgonen hade vi inte hunnit komma fram i tid.
Läkaren tyckte inte att syrgasmasken hjälpte han ngt så han gav han morfin, tog bort masken för han och han fick somna in. Kl 09,20 drog han sitt sista andetag.
Och jag kan inte låta bli att undra VARFÖR I HELVETE TOG DE BORT DEN FÖR HAN????
VARFÖR kunde han inte få behållt den? Det hade han var gång och var gång kom han tillbaka.
Laszlo var en stark kämpe med en hög livsvilja. Och jag bara vet att hade han fått behålla masken hade han kvicknat till igen. Jag bara vet.
Men den jävla läkaren tyckte inte det var lönt.
Vem gav han rätten att bestämma om någon ska få leva eller inte?
VEM??
Hade han inte kvicknat till, då hade han åtminstonne fått ha det lättare att andas när han tog sina sista andetag. Och han hade haft tryggheten hos sig att han hade masken på. Inte så som han fick sluta. Inte så...
Fan vad jag saknar han.
Det gör så ont. Så sjukt ont.
Det känns så overkligt.
Som ett dåligt jävla skämt.
Laszlo, kom tillbaka, snälla....
Kl 09,20 klev han upp till Änglarnas värld. Vi fick veta först vid 17 tiden....
Inte för att det hade hjälpt ett dugg att få veta tidigare, men där gick vi och tänkte, så länge som de inte ringer är det bra. Det betyder att det går åt rätt håll. Och så fanns han inte med oss sen lång tid redan.
Laszlo, du kommer aldrig att bli glömd och du kommer alltid att vara gömd i mitt hjärta.
Saknar dig så, och älskar dig så.
Jag vet att du inte har ont längre, jag vet att du kan gå igen och slippa den dumma rullstolen.
Jag vet att du nu kan köra bil igen, den stora önskan du hade kvar här i livet.
Ingen mer insulin, inga mer kalla händer och fötter. Du är fullt fungerande igen och du tittar säkert ner på oss och skakar på huvudet.
Denna jul gjorde vi dina kåldolmar precis som du brukar och som du vill ha dem.
Och jag lovar och svär att jag kommer göra dem varje år till jul så som du vill ha dem.
Jag kommer köpa dig trisslotter var gång du fyller år och jag lovar dig att jag ska skrapa den där tv lotten i tvn för dig. Precis så som vi alltid sa.
Jag kommer aldrig glömma de små chipsskålarna med dillchipsen och dippan med gräslök och dill som du gjorde till mig. När jag var liten och vi satt och tittade på Dallas på lördagskvällarna. Och glasflaska med läsk, hallon eller citronsoda.
Hur ska jag berätta för loppan att du inte finns?
Att du flyttat upp till änglarna och är en stjärna på himeln som blinkar åt oss på kvällarna?
Lilla livan kommer aldrig få lära känna dig, och tyvärr kommer hon inte minnas dig heller.
Du får aldrig uppleva hennes 1 års dag. Hennes kommande egna första steg som hon inom kort kommer att ta.
Och den där julkalendern som Loppan fick...
Jag har inte ens låtit henne få öppna de sista luckorna, för jag vill behålla det som ett minne.
En dag kommer jag låta henne få öppna dem.
Det var ju din present till henne.
Men just nu får hon inte röra den.
Det är det senaste från dig. Och det gör så fruktansvärt ont i mig.
Jag saknar dig.
Vart år fruktar jag över vilka nyheter jag kommer få i början på året.
Det brukar alltid vara av det sorgliga slaget, någons död.
Detta året fick jag det i slutet på året istället.
Det gör inte mindre ont för det.
Nästa år kommer ändå inte börja glatt. För då kommer vi behöva säga hejdå till dig.
Ett sista hejdå.
Och jag tror att jag först då kommer egentligen förstå att du inte finns här på jorden med oss längre.
Men jag vet inte egentligen om jag vill förstå.
Det kändes så overkligt när vi var på äldrevårdsgården och packade ihop dina saker mamma och jag.
Jag bara väntar på att du ska dyka upp som gubben ur lådan och säga hej hej.
Nu kommer Tony få sin höga önskan, att han ska ärva efter dig.
Du hade så lång tid på dig att fixa för att han inte skulle få ngt efter dig, men du glömde visst bort det.
och nu sitter den jävel och gnuggar sina händer av ren lycka.
Men det jag kommer få är något som han inte kommer få, glada minnen med dig.
Du har lärt mig så mycket.
och jag är dig evigt tacksam.
Laszlo, jag älskar dig.
Förlåt för att jag inte fanns där vid din sida när du behövde stödet i sjukhussängen.
Förlåt för att vi reste bort denna vintern.
Förlåt.
Han var min extrapappa. Han visade mig Ungern och gav mig ett land jag älskar.
Han lärde mig att åka skidor, jag tror att han även var delaktig i att lära mig att simma.
Han spelade in musik på kasettband från radion när det var en bra poppig låt.
Jag minns allt det där, som om det var igår.
Han bar mig i sina armar när jag skadade knäet rejält i Jugoslavien.
Han hade sina "smutsiga" händer i och med hans mekaniska verkstad. Och lite metallflisor i fingrarna.
Han älskade stark mat och han kunde även tyska.
Han frös sällan.
Och han var en jävel på att sno åt sig parkeringsplatser.
Han var Laszlo. Världens bästa Laszlo.
Och det gör så jävla helvetes ont att han inte finns här längre.
VARFÖR??????
Han skulle leva i minst 10 år till.
Han förtjänade inte de sista 2 åren i sitt liv. Inte på det plågsamma vis han fått leva dem.
Han skulle inte sluta sitt liv så som han fått göra.
Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist.
Den 17 december drog han sitt sista andetag.
Kl 4-5 på morgonen blev mamma uppringd när vi var i Egypten.
Mamma tryckte av samtalet, hade ingen tanke på att det kunde röra Laszlo, utan snarare var tanken vem fan ringer vid denna tid.
Kl 8 Egyptisk tid ringde läkaren, då var kl 7 i Sverige.
Han sa till mamma att det är nog dags nu.
Vad skulle vi göra?
Vad kunde vi göra?
Även om vi lyckats boka biljetter på studs på morgonen hade vi inte hunnit komma fram i tid.
Läkaren tyckte inte att syrgasmasken hjälpte han ngt så han gav han morfin, tog bort masken för han och han fick somna in. Kl 09,20 drog han sitt sista andetag.
Och jag kan inte låta bli att undra VARFÖR I HELVETE TOG DE BORT DEN FÖR HAN????
VARFÖR kunde han inte få behållt den? Det hade han var gång och var gång kom han tillbaka.
Laszlo var en stark kämpe med en hög livsvilja. Och jag bara vet att hade han fått behålla masken hade han kvicknat till igen. Jag bara vet.
Men den jävla läkaren tyckte inte det var lönt.
Vem gav han rätten att bestämma om någon ska få leva eller inte?
VEM??
Hade han inte kvicknat till, då hade han åtminstonne fått ha det lättare att andas när han tog sina sista andetag. Och han hade haft tryggheten hos sig att han hade masken på. Inte så som han fick sluta. Inte så...
Fan vad jag saknar han.
Det gör så ont. Så sjukt ont.
Det känns så overkligt.
Som ett dåligt jävla skämt.
Laszlo, kom tillbaka, snälla....
Kl 09,20 klev han upp till Änglarnas värld. Vi fick veta först vid 17 tiden....
Inte för att det hade hjälpt ett dugg att få veta tidigare, men där gick vi och tänkte, så länge som de inte ringer är det bra. Det betyder att det går åt rätt håll. Och så fanns han inte med oss sen lång tid redan.
Laszlo, du kommer aldrig att bli glömd och du kommer alltid att vara gömd i mitt hjärta.
Saknar dig så, och älskar dig så.
Jag vet att du inte har ont längre, jag vet att du kan gå igen och slippa den dumma rullstolen.
Jag vet att du nu kan köra bil igen, den stora önskan du hade kvar här i livet.
Ingen mer insulin, inga mer kalla händer och fötter. Du är fullt fungerande igen och du tittar säkert ner på oss och skakar på huvudet.
Denna jul gjorde vi dina kåldolmar precis som du brukar och som du vill ha dem.
Och jag lovar och svär att jag kommer göra dem varje år till jul så som du vill ha dem.
Jag kommer köpa dig trisslotter var gång du fyller år och jag lovar dig att jag ska skrapa den där tv lotten i tvn för dig. Precis så som vi alltid sa.
Jag kommer aldrig glömma de små chipsskålarna med dillchipsen och dippan med gräslök och dill som du gjorde till mig. När jag var liten och vi satt och tittade på Dallas på lördagskvällarna. Och glasflaska med läsk, hallon eller citronsoda.
Hur ska jag berätta för loppan att du inte finns?
Att du flyttat upp till änglarna och är en stjärna på himeln som blinkar åt oss på kvällarna?
Lilla livan kommer aldrig få lära känna dig, och tyvärr kommer hon inte minnas dig heller.
Du får aldrig uppleva hennes 1 års dag. Hennes kommande egna första steg som hon inom kort kommer att ta.
Och den där julkalendern som Loppan fick...
Jag har inte ens låtit henne få öppna de sista luckorna, för jag vill behålla det som ett minne.
En dag kommer jag låta henne få öppna dem.
Det var ju din present till henne.
Men just nu får hon inte röra den.
Det är det senaste från dig. Och det gör så fruktansvärt ont i mig.
Jag saknar dig.
Vart år fruktar jag över vilka nyheter jag kommer få i början på året.
Det brukar alltid vara av det sorgliga slaget, någons död.
Detta året fick jag det i slutet på året istället.
Det gör inte mindre ont för det.
Nästa år kommer ändå inte börja glatt. För då kommer vi behöva säga hejdå till dig.
Ett sista hejdå.
Och jag tror att jag först då kommer egentligen förstå att du inte finns här på jorden med oss längre.
Men jag vet inte egentligen om jag vill förstå.
Det kändes så overkligt när vi var på äldrevårdsgården och packade ihop dina saker mamma och jag.
Jag bara väntar på att du ska dyka upp som gubben ur lådan och säga hej hej.
Nu kommer Tony få sin höga önskan, att han ska ärva efter dig.
Du hade så lång tid på dig att fixa för att han inte skulle få ngt efter dig, men du glömde visst bort det.
och nu sitter den jävel och gnuggar sina händer av ren lycka.
Men det jag kommer få är något som han inte kommer få, glada minnen med dig.
Du har lärt mig så mycket.
och jag är dig evigt tacksam.
Laszlo, jag älskar dig.
Förlåt för att jag inte fanns där vid din sida när du behövde stödet i sjukhussängen.
Förlåt för att vi reste bort denna vintern.
Förlåt.
