Vart börjar man?
Dessa dagar har varit verkligen både upp och ner.
Gråtattacker till och från.
Saknaden består.
Vart börjar man?
Begravningsbyrån blev avklarad i tisdags.
Jag blev satt till att ta emot anmälningarna till minnesstunden efter begravningen.
Jag fick även fria händer till att avisa Tonni om han mot förmodan kommer höra av sig.
Laszlo ville inte ha med han och han kommer behöva gå över min döda kropp om han ska vara med på begravningen vill jag lova.
Sitter och lyssnar på låtar och vi har 3 klara, den fjärde får hans son ta hand om.
Tidsoptimist dock, så frågan är om den kommer att få vara med i programmet.
Fotot är fixat till programmet.
Bara alla anmälningar kvar som kommer trilla in efter nyår, då annonsen kommer komma på nyårsafton.
Mamma har hittat testamentet och som jag redan hade på känn så kommer inget tilldelas mig.
Men det gör inget, jag har alla glada minnen kvar och de kommer finnas med längre än några pengar.
Dock har jag redan på så kort tid märkt hur folk ändrar sig så fort pengar är inblandade.
Så kort tid och redan märker jag hur hans son ändrat tänk gällande saker och pengar.
Så länge de inte ställer till mig ngt besvär för mamma så kan de få hålla på.
Minsta lilla det kommer försökas med otrevligheter för mamma så kan ni räkna med att denna lilla tigerunge kommer bli ett monster. INGEN ska få knöka ett hår på min mamma. INGEN ska se till att göra det obehagligt för mamma. INGEN!
Trots att jag inte var Laszlos dotter, eller ens bor i Lund, har redan ett par vändor dit gjorts. Och fler lär det bli.
Det är mycket som mamma behöver hjälp med och kommer behöva hjälp med. Och den andra gör än inget alls.
Så jag lär få göra dessto mer för att underlätta för mamma.
Den 12 januari blir det dags för ett sista farväl.
Nästan 4 år senare på dagen sen vi sade farväl till Thomas.
Och det skulle blivit samma dag den 13, om de hade haft tid i kyrkan.
Jag ser inte framemot detta.
Loppan har redan frågat efter Laszlo och jag bröt ihop vid bordet.
Sa att Laszlo blivit en Ängel och flyttat till Änglarna som bor uppe i stjärnorna.
Och var gång som hon tittade upp och såg att stjärnorna blinkade till henne, så var det Laszlo som vinkade.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga.
Jag vet inte hur man ska förklara för en 3 åring.
Jag vet inte ens om hon ska få följa med till begravningen.
En del av mig säger ja.
Men kommer hon förstå varför så många kommer gråta?
Och hur förklarar jag det?
Nåja, finns tid kvar att tänka.
En dag i taget. En dag i taget.....
Gråtattacker till och från.
Saknaden består.
Vart börjar man?
Begravningsbyrån blev avklarad i tisdags.
Jag blev satt till att ta emot anmälningarna till minnesstunden efter begravningen.
Jag fick även fria händer till att avisa Tonni om han mot förmodan kommer höra av sig.
Laszlo ville inte ha med han och han kommer behöva gå över min döda kropp om han ska vara med på begravningen vill jag lova.
Sitter och lyssnar på låtar och vi har 3 klara, den fjärde får hans son ta hand om.
Tidsoptimist dock, så frågan är om den kommer att få vara med i programmet.
Fotot är fixat till programmet.
Bara alla anmälningar kvar som kommer trilla in efter nyår, då annonsen kommer komma på nyårsafton.
Mamma har hittat testamentet och som jag redan hade på känn så kommer inget tilldelas mig.
Men det gör inget, jag har alla glada minnen kvar och de kommer finnas med längre än några pengar.
Dock har jag redan på så kort tid märkt hur folk ändrar sig så fort pengar är inblandade.
Så kort tid och redan märker jag hur hans son ändrat tänk gällande saker och pengar.
Så länge de inte ställer till mig ngt besvär för mamma så kan de få hålla på.
Minsta lilla det kommer försökas med otrevligheter för mamma så kan ni räkna med att denna lilla tigerunge kommer bli ett monster. INGEN ska få knöka ett hår på min mamma. INGEN ska se till att göra det obehagligt för mamma. INGEN!
Trots att jag inte var Laszlos dotter, eller ens bor i Lund, har redan ett par vändor dit gjorts. Och fler lär det bli.
Det är mycket som mamma behöver hjälp med och kommer behöva hjälp med. Och den andra gör än inget alls.
Så jag lär få göra dessto mer för att underlätta för mamma.
Den 12 januari blir det dags för ett sista farväl.
Nästan 4 år senare på dagen sen vi sade farväl till Thomas.
Och det skulle blivit samma dag den 13, om de hade haft tid i kyrkan.
Jag ser inte framemot detta.
Loppan har redan frågat efter Laszlo och jag bröt ihop vid bordet.
Sa att Laszlo blivit en Ängel och flyttat till Änglarna som bor uppe i stjärnorna.
Och var gång som hon tittade upp och såg att stjärnorna blinkade till henne, så var det Laszlo som vinkade.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga.
Jag vet inte hur man ska förklara för en 3 åring.
Jag vet inte ens om hon ska få följa med till begravningen.
En del av mig säger ja.
Men kommer hon förstå varför så många kommer gråta?
Och hur förklarar jag det?
Nåja, finns tid kvar att tänka.
En dag i taget. En dag i taget.....
