Dags för schema?
Jag har länge funderat på det.
Kanske det är dags att införa en lättare form av schema?
Visst med barn kan allt hända. Och det kan många gånger vara svårt att följa. Men, det kan vara en hjälp på traven.
Och all hjälp behövs i detta hushåll känns det som ibland.
Det finns vissa saker som jag retar mig på så in i gudarna. Men jag håller tyst.
Vilket jag kanske inte borde...
Samma sak när jag de FÅ gångerna är iväg själv. Varför stressar jag och får lite dåligt samvete över att jag är iväg själv?
Är det inte dags att jag får lite andrum någon gång? Och det inte via att åka till affären utan när jag verkligen gör något som enkom är för mig? Vilket jag faktiskt aldrig gör sorgligt nog.
Den tråkiga biten efter man blivit mamma. Ingen verkar tro att jag faktiskt fortfarande lever mitt liv. Så ingen frågar om man vill komma över på en fika. Ingen frågar om man vill hitta på något. Ingen vill ha en grillkväll. Ingen frågar om man vill följa med ut och kanske festa. Ingen vill umgås. Man blev helt plötsligt bortglömd.
Så.... Detta låter så jävla korkat. Jag älskar mina barn. Jag kan absolut inte se ett liv utan dem. Men fan vad jag saknar tiden innan dem! Då liksom existerade jag och folk ville umgås med en. Idag är jag bara bortglömd och det är förbannat trist. Förbannat trist att folk verkar tro att jag är okapabel till att hitta på ngt bara för att jag blivit mamma.
Hur vore det om jag själv tog mina beslut om jag vill eller inte vill? Om jag kan eller inte kan?
Eller... så kanske det är så enkelt att ingen vill umgås med mig? Kanske är så....
