jagochbabydino.blogg.se

Problemet är att jag nog inte riktigt mår/mått så bra.

Det slog mig för några dagar sen att om jag inte börjar tänka lite mer på mig själv, så finns risken för att jag bryter ihop. Bokstavligen.

Jag har svårt att finna den där glada känslan i min kropp hur mycket jag än letar. Den där genuint underbara glada känslan som spränger ut i minsta lilla cell i kroppen.

Jag saknar den något sjukt mycket och jag hatar att må som jag gjort den sista tiden.

Jag ser bara hur jag är med mina barn.

Jag tror att loppan är mycket tack vare hur hon fick växa upp. Med massor av glädje och skratt runt om sig. Hon är eller var mer innan i varje fall, bokstavligen en glad skit. Hon är det än men inte lika mycket som hon var. Jag har funderat mycket angående detta och tänkt att det kan ha med trotsperioden som varit. Tills häromdagen när jag på riktigt kände efter hur jag mår.

Det är mitt fel att hon inte är lika peppar som hon varit innan. Mitt jävla fel. Och jag vill att livan ska ha samma positiva uppväxt som loppan haft. Så dags att ändra på saker och ting.

Jag älskar mina små sessor och de ska fan inte få en dålig uppväxt för att jag inte är på topp!

Jag har tänkt och funderat över vad som fattas mig då jag mår som jag mår. Och jag blev inte förvånad när allt grundade och föll tillbaka på samma sak om och om igen.

Saknaden av vänner.

Saknaden av att få umgås och få doser av skön energi.

Saknaden av att göra saker jag tycker är kul.

Saknaden av egentid för att få samla energi.

Så den sista tiden har jag flytt ner till tvättstugan var kväll för att fixa med tvätten. Tom stå och vika tvätten där nere vilket jag tycker är förbannat trist. Men jag får vara en stund själv och inte hela tiden ha 2 sessor hängande i byxbenen.

Röran i huset får mig även att må sjukt dålig. Men det är verkligen inte lätt att försöka hålla städat när det alltid 5 min senare inte syns att man gjort ngt. Jag skulle bara vilja ta och öppna fönstret och ösa ut allt. ALLT! 

Jag hatar exvis när kuddarna ligger på golvet istället för i soffan. Men kan någon ta upp dem? Nej, vi tröver över dem, trampar på dem som om de ska ligga på golvet. Jag blir tokig på sådant!!

Jag städar upp i köket så det är trevligt upplockat och rent när man vaknar. Konstigt nog så plockar inte sakerna upp sig själv? OCH bordet och bänkskivorna torkar tydligen inte av sig själva Heller?! Fantastiskt.

Åh du milde...

Ekonimskastressen sätter även den stora djupa spår. Och tusen tankar maler i huvudet på mig.

I varje fall. Jag läste en bok. En bok som handlar mycket om LOA. Många tycker det är mambojambo, men jag vet att det ligger mycket sanning i det. I den boken så  stod det bla om att vill man ha något så får man be om det. Alltså inte be någon utan be-önska-beställ. 

Vi är jädrans duktiga på att tänka på det vi inte vill ha. Hur vi inte vill må osv.

Tänk om, tänk rätt.

Det är just det vi inte ska göra. Vi ska tänka och känna det vi vill ha, vill må osv.

Och tacka för det positiva i livet.

Så då den dagen när jag precis haft ett psykbryt efter alla nej, allt tjat och jag var på väg att vilja lägga mig på badrumsgolvet och bara skrika rakt ut, lägga mig och bara bryta ihop och ösa ur all vätska i kroppen i form av tårar. Låsa dörren och aldrig öppna den igen... den dagen bestämde jag mig för att nu får det vara nog.

Jag måste få vara jag, inte bara mamma Daria med saliv och snor på tröjan.

Jag bad faktiskt.

Hur sjukt det än låter.

Igår var den bästa morgonen på länge.

Inget gråt, inget gnäll, inget jobbig ljud som gör att jag vill riva av öronen och plugga in proppar och aldrig ta dem ut igen. 

Jag vaknade av en solstråle strödde älvstoft över mig och simsalabimade fram blommor till mig. Jag vaknade av att den andra solstrålen joddla sött och glatt och "klappade" på mig med sina små händer. Ja det kan hända att någon hårtuss satt mellan hennes fingrar och jag blev lite lokalt flintis på något ställe. Men det var ljuva toner till skillnad mot vad jag är van vid den sista tiden.

Hela dagen var underbar.

Jag kände riktig sann glädje ut i varje cell, något jag inte känt på länge.

Dagen idag började lika fint, med skillnad att livan sovit hela natten och vaknade i sin säng istället och loppan kom in och kröp ner under täcket hos mig på morgonkvisten och pratade glatt om något jag just nu inte minns vad det var. 

Vi har varit i både Malmö och hämtat kläder vi vunnit på auktion och även passat på att hälsa på mamma och Laszlo.

En gg behövde jag höja rösten och det är allt. Vi hann inte mer än att komma hem så bjöds jag på nästa glada överraskning - egentid utan barn!

Pappa fyllde år igår, lillsyss blev 18 idag. Andra lillsyss bor i Sthlm, Daday är i Filippinerna och ska på måndag gå på sin mammas begravning. Så vi andra 3 (pappa , Laila och jag) skulle ha en liten familjemiddag på Harrys.

Jag har inte haft så trevlig kväll på länge. Jag njöt var sekund och jag är så grymt tacksam för att jag återigen fick uppleva denna glädje.

Jag älskar mina barn. Jag älskar min familj och oss. MEN jag behöver verkligen bara få vara jag. Inte mamma Daria 24/7...

Så jag fortsätter att be.

Det är verkligen dags att få tillbaka livet igen.

Och jag menar inte ett liv utan min familj utan jag menar livet med glädje i.

Det är dags att ta hand om sig själv.

Och fortsätter jag i samma bana som dessa två dagar så kommer jag inom kort komma tillbaka igen. Jag behöver det. Mina barn behöver det. Min familj behöver det. Vårt liv behöver det.

Jag vill jobba 1-2 dagar i veckan så jag kommer iväg och får vuxentid. Så nu ska jag be om ett jobb.

Sen hoppas jag att mina vänner kan få någon liten lucka i deras fantastiska liv så att man kanske kan få umgås någon gång.

Gå på bio, shoppa, ja vad som. 

Det är väl lite det vänskap handlar om. Att inte bara finnas när det behövs utan att faktiskt även umgås ibland? Annars får jag börja se mig om efter folk som är intresserade att umgås.

Skönt att få skriva av sig lite!

I varje fall: TACK! Tack för att jag fick en sådan underbart ljuvlig kväll idag.

Tack för dessa två underbara dagar som varit fyllda med glädje. Tack för min fina familj. Nu fortsätter vi i samma anda som jag känner här och nu. Nu kör vi som loppan brukar säga 😊