Kroppen säger ifrån
Jag däckade igår. Jag var sååå slut.
Strax efter 21 somnade jag med huvudet i Olofs knä och livan dragandes i mitt hår.
Det bara gick inte att hålla ögonen öppna längre.
Vaknade till vid 23 och då gick olof och fortfarande kämpade med att få henne att somna. Hon vara grät hela tiden för att hon inte satt hos mig.
Så tog henne, ammade och 2 min senare sov hon.
I natt har hon bara vaknat 1 gg vid kl 5 när hans larm går. Och Loppan är uppe och studsar innan kl 7. Hon som varit fröken sjusovare....
Idag nu på morgonen kände jag av en lättare ansiktsförlamning som tur gick över efter en 10 min. Fick panik och tänkte att skit, jag håller på att få en stroke. Men nej, så enkelt ska fanskapet inte få det. Jag ska leva länge till och jag ska vara frisk så jag kan ta hand om min familj. Jag ska se och uppleva mina barnbarn och jag har mycket glädje kvar i livet som jag ska gå genom. Så hejdå stroke och allt annat skit som ev planerar att hoppa på mig!
Loppan har varit super aktiv denna vecka. Förkyld och fylld med energi.
Så igår fick jag nog.
Efter en massa gnäll åkte regnkläder och stövlar på. Här ska det aktiveras! Ut i regnet och fixa i trädgården.
Var rätt uppfriskande faktiskt. Sjukt att vi i september har så varm temperatur ute.
Man kan undra vad vi kommer få för vinter. Jag hoppas på massor av snö och kall krispig luft!
Årets absolut sista bönskörd *snyft*
Denna familjemedlem ser konstig ut...
Snart kanske hon börjar krypa. Hon försöker mer och mer.
Mina älskade sessor!!
