Vi ses
I torsdags var det dags.
En dag jag på ett sätt väntat på samtidigt som jag gärna sluppit på många år till.
Begravning.
Det var riktigt jobbigt att se kistan och veta att i den låg han uppklädd och fin.
I huvudet gick det runt att jag ångrar mig att jag inte fick se han en sista gång samtidigt som jag inte ville ha ett sista minne inne från en kista.
Det räckte att kyrkklockorna började ringa för att tårarna skulle träda fram. Och de kom i ett.
Det skumma hur ledsen man var och hur det byts ut mot lite skratt vid minnesstunden med en bit mat efteråt.
När många kom fram till mig för att berätta hur det träffade mig första gången. När jag var liten och vi var i Ungern på semester.
Det känns fortfarande overkligt att han inte finns hos oss. Och jag blir samtidigt lite arg på han att han inte hunnit fixa vissa saker innan hans död.
Han har varit dålig till och från i 2 års tid nu. Han hade tid då han visste att det närmade sig. Det var mycket snack och lite verkstad.
Kvar står nu mamma som ska behöva ta striden med Tony. Å det gör mig arg.
Samtidigt så saknar jag han.
Fruktansvärt mycket.
Men nu kommer det gå fortare att få hit mamma. För nu är det mindre krav på boendet. Och jag längtar så mycket att få mamma nära.
Laszlo.
Jag saknar dig jättemycket ❤
