jagochbabydino.blogg.se

Ja då har tiden sprungit in på det nya året.
Snart har hela första dagen avverkats och jag har faktiskt hållt en del av vad jag lovat mig själv att göra.

Vid tolvslaget så skrev jag ner en beställningslista på saker som skall göras och ske under 2018.
Jag lade ner lappen i ett kuvert och slickade igen det. Detta kuvert ska jag öppna vid tolvslaget nästa nyår. 
Och då ska jag kunna sätta en bock på alla rader! ;)

Så till en början så säger jag GOD FORTSÄTTNING TILL ER ALLA <3
Jag hoppas vi alla får uppleva ett ännu bättre år än det vi nyss lämnat.

2017 har varit en år som haft sina dalar och toppar.

Året började med en begravning av Laszlo. Älskade du, som jag fortfarande saknar dig!
Trots att det gått 1 år kan jag fortfarande inte förstå att du faktiskt är borta. Det känns fortfarande overkligt och jag önskar så att du fortfarande fanns med oss. Jag önskar så ännu mer att vi varit hemma när du bestämde dig för att gå <3
Loppan pratar inte lika mycket om dig längre, men hon minns dig än. Och jag har fortfarande svårt för att låta dem leka med det de fick av dig. Det är precis som att det sista av dig försvinner då om det går sönder....

Mini fyllde första året. Och vart tog det året vägen.
En glädje med samtidigt sorg att jag mest troligen fått uppleva en graviditet för sista gången, en förlossning för sista gången, första födelsedagen sista gången mm.
Bebisar är det häftigaste som finns. Förlossningen är det coolaste som finns!!
Jag önskar så att jag hade fått uppleva det en sista gång, sen lovar jag att jag är helt nöjd.
Men samtidigt så är jag nöjd med det vi har. Så det är den där berömda linjen man balanserar på.

Huset påbörjade sin förvandling redan tidigt på året. Var det redan i januari eller var det i februari det första grävtaget sattes? Det var grävt runt hela huset, en riktig vallgrav. Ny dränering innan nästa projekt påbörjades och man fick klättra en del för att ta sig in och ut mellan varven som landgången var nere.
Ett nytt hallgolv gjöts och förbreddes för att bygga ut hallen.
Strax innan sommaren kom snickarna och började dra igång med att rikta taket, bygga upp 2 kupor och sätta papp. Olof och hans bror slet som ett djur med diverse riviningar och förberedelser.

Båda mina tjejer har växt och utvecklats för fullt.

I somras var det simskola med loppan och jag trodde aldrig att denna lilla donna har så mycket mod i sig till att utföra allt hon gjorde med tanke på vilket drama vi hade i badrummet var gg vi skulle tvätta håret. Men efter simskolan så löste sig alla dessa problem, bara över en natt typ. Vår älskade envisa lilla loppa! Och många simmärken följde med henne hem. Där fann jag även en ny vän, som tråkigt nog till vardags bor i Luxenborg, men till somrarna är de här.

Frammåt hösten kom plåten och så började det sista på taket komma på plats. Vi inväntar fortfarande vissa saker från plåtslagare, annars har Olof satt upp nästan allt som går att sätta upp i plåtväg. Bara nått litet kvar som ska upp och ett sista från plåtslagaren sen kan vi börja spika upp panelen!

Mitt trädgårdsland utökades från 3 odlingsbäddar till 6! Och det var faktiskt en stor önskan jag hade. Jag har odlat potatis för första gg i mitt liv och YES, det kommer jag fortsätta att göra. Sen att sommaren var en sådan katastrof att inget blev som det skulle och paprikorna började mogna först i november typ... Det kan jag inte råda bot på. Men blodad tand har jag för detta året! Nu är det växthus som gäller ;) Och jag vet precis hur det ska se ut!

Jag fick även åka på en weekend till London och hälsa på min underbara kompis. Det var så super att få en helg och bara få umgås. Bara få vara jag och inte mamma Daria. Där jag fick shoppa, äta gott, dicka ett glas vin, gå på fest. Skratta =) Resa =)
OCH så fick jag uppleva att bli uppraggad av en tjej som ville ha sex med mig. Jag dör!!! *asg* 

I oktober började även mini förskolan. Och jag grät, ja jädrans vad jag grät. Livan var så glad, nu fick hon ju vara med storasyster på skolan. Men jag gick i tusen bitar. Nu är denna era över och jag vill verkligen inte Jag är inte redo än trots att vi nyss gått in i januari. 

Här på hösten kom nästa bakslag. FUCK CANCER!
Jag hatar dessa sjukor. Jag bröt ihop. Inte nu igen!
Den högsta kategorin, den värsta. Och lagom veckan innan jul påbörjades cellgifter och andra injektioner som ska stärka upp immunförsvaret igen. Vilket gjort att min älskade styvmamma inte varit speciellt på topp. Men hon är tapper. Hon är så sjukt tapper!

I november började jag även på stöd och matchning, ett arbetsmarknadspolitisktprogram.
Jävla skitprogram. Jag går detta bara för att det ska vara så låga siffror på arbetslösheten. För det är ju valår. Det ska vara så bra siffror som möjligt. Så nu är jag ju inte "arbetslös" längre. För jag är ju satt i ett program. Men tro fan att de drar från mina akassedagar så fort dessa 3 månader är över. SÅ vaddå inte arbetslös?
Idioter! På dessa tre dagar i veckan som jag sitter där, så sitter jag då och gör allt annat än typ söker jobb.
Jag sitter och lyssnar på en nykter alkolist historia hur hon började till hur hon tagit sig ut ur problemet - för det hjälper mig att finna ett jobb.
Jag sitter och tittar på webbinar hur man söker jobb i platsbanken - för tydligen är jag dum i huvuet
Hittar jag ett jobb jag vill söka, så får jag gå in till min handläggare, där jag då ska DIKTERA vad jag vill ska stå i mitt CV, personliga brev - för det finns ingen dator med word som jag själv kan sitta och göra detta på.
Och när jag väl sitter och får en chans att söka jobb (ni vet via internet) så är där alltid ngn som ska börja babbla med en.
Och jag som trodde att jag skulle bli presenterad för olika kontakter som kan leda mig till ett arbete. Jag trodde fel....

Förstå min irritation!
Jag hade fått gjort så mycket mer om jag hade fått göra detta hemma. Vid min egna dator. Med word installerat.
Jag är 40 år, jag kan svenska, jag är inte dum i huudet, jag har arbetat som administratör - JAG VET hur man skriver ett CV/PB.

Ja och på tal om 40....
Dagen kom och dagen gick.
Jag hade stora förhoppningar på denna dag. MIN dag.
Jag känner stor glädje över allt, men samtidigt en sådan jädrans stor besvikelse att jag bara vill gråta.
Här har jag i alla väder alltid ställt upp för mina vänner gällande allt. Senast var jag höggravid och fixade överraskningsfirande för en. För det var så synd om henne och ingen kommer säkert fira henne när hon fyller år och hon är så ensam. Buhuhuuuu....
Jag samlade ihop hennes vänner, jag fixade folk som kunde följa med ut då jag sjäv var höggravid med sammandragningar och kunde inte följa med för jag fixade inte det, vi gjorde och gav henne en oförglömlig kväll. Alla andra jag alltid ställt upp på, både att vara med på överraskningsfester, lyssnat mitt i natten på problem, blivit väckt mitt i natten för att köra och hämta på divs olika platser (och då pratar vi inte på fyllan) mm mm....
Och tacken var... Att inte ens dyka upp när jag fyllde år, eller ens dagen efter när jag bjöd på lite mat och tårta.
För alla andras liv är så förbannat jävla viktiga och naturligtvis så har de så mycket annat viktigt de ska göra istället., att vi skiter i mig den "bästa vännen" som jag så ofta får höra att jag är.
Fuck that! Det är slut gällande ställa upp för andra.
Kom inte till mig pch säg att ni väntar på att bli bjudna på fika när man inte på 2 års tid kan få för sig att svara på frågan, "När har du tid att ses?" men sitta och säga att "jag har all tid i världen till att ses". Säg då att ni vill inte träffa mig, men kom inte med ert skitsnack!
Eller att man får höra att det finns inte tid att umgås, men så får man höra att ni umgås med andra allt i från tjejkvällar, bio till shopping!!!
Nu är jag lack, och så jädrans besviken. Från och med nu, så kan ni höra av er när ni vill ses. Inget annat är jag intresserad av att höra. För jag bryr mig inte längre (ska bara hitta off-knappen)

 

Vet ni, jag har faktiskt OXÅ barn och djur och hus och sambo! 
Mina barn är till på köpet inte självgående som era barn är!
Och vi står mitt i en renovering/utbyggnad!
Som kom inte med ert skitsnack, tack.

Och då min "svåger".. WTF????
Han är här samma dag som jag fyller år. Loppan berättar stolt att jag fyller år. Han säger inget. Han kommer dagen efter för mitt lilla firande. Han säger inget, han har inget med sig. Men sitta här och svulla i sig det går bra. Är det så satans svårt att säga Grattis på födelsedagen! Och kanske ta med sig en trisslott när man kommer hit som en liten present?
Men nej, inget. 
Men vad hade jag förväntat mig egentligen när inte ens brorsdöttrarna fick en julklapp. Inte ens mini som trots allt är hans fadderbarn... Jag vill bara gråta. Vad är det för fel på folk??
Sista gg jag köper ngt till han när han fyller år. Och ja jag tänker då inte säga ens grattis på födelsedagen. Funderar tom på att nästa gg inte ens komma dit. Så irriterad och besviken är jag.
Men klart, han hälsade ju inte ens på mig första gg vi sågs, så vad hade jag förväntat mig? Tydligen är vanligt hederligt hyffs mycket begärt nuförtiden.

Ja annars så i slutet söker jag jobb för fullt. Hemma på KVÄLLARNA när barnen gått och lagt sig.
Jag har tom varit på intervju som jag hoppas är steget åt rätt riktning.
Jag inväntar med stor spänning på fler intervjer, på ett bra arbete med bra lön och bra tider.

Jag har även funnit en ny hobby där jag gjuter i betong bla.
Något som visat sig vara omtyckt av en hel del.
Nu till våren har jag en massa tankar och ideer, och jag ska förverkliga dem.
Så just nu bara längtar jag efter varmare väder så jag slipper frysa röva av mig ute i garaget =)

Min hand är även rejält under utredning!
Jag har fått en läkare som bryr sig om mig! Och min hand!
Jag har fått göra MRT i början på året. Jag har haft 20 specialister som tittat och klämt och känt på min hand och även hört mig berätta. Imorgon ska jag vidare till nästa steg. De ska undersöka mitt hjärta via röntgen för att se så denna blodkärlshärvan inte påverkar hjärtat på mig. Nästa vecka ska jag till onkologen i Lund för att de ska fastställa cellgiftet jag ska gå på. Så snart snart drar det igång. De har bestämt sig för att fixa min hand, nu, För de anser att ansr att det finns en risk för att de kommer få amputera fingrar på mig. OCH Det vill jag INTE!
Jag är så lättad!

Och efter allt detta är klart så bara ska jag ha jobb =)

Och jag har lovat mig själv att fylla i all saknad info här. Och det ska ske regelbundet för min egna skull.
För sen mina graviditeter har jag insett att minnet inte är det bästa längre ;)
Eller har det med åldern att göra haha

Men tills nästa gång.
Ta hand om er <3
Även om jag lacka ur här så har jag alltid er nära mitt hjärta.
(men nu är det dags att bevisa att jag faktiskt är er vän ;) )